Rödingajäveln: Nu är jag ju ingen expert på energi men som jag förstått så ger de energi men mycket mindre energi än t.ex. fossila källor samtidigt som tekniken är långt mindre utvecklad och det inte heller är lönsamt att bygga.

De ger lite energi, men eftersom det även krävs energi för att bygga de, utveckla de, underhålla de blir det totala UT minus IN inte särskilt imponerande, iaf så som det ser ut idag. Vi kan för övrigt även idag se till att reglera och rejält öka skatterna på miljöskadlig energitillverkning men vem vill göra det när det innebär att ens levnadsstandard sänks?

Rödingajäveln: Försvinner ekonomin så försvinner dels en stor bromskloss i teknikutvecklingen och dels kravet på stora mängder energi ut.

Nja, om människor prioriterar sin levnadsstandard framför miljön kommer det fortfarande vara så att mer energieffektiva energikällor används. Man skulle även idag kunna gå över till allt mer miljövänliga energikällor genom en enorm skatteökning på olja & kol, men vem är beredd att sänka sin levnadsstandard för att komma dit? Inte många. Det skulle inte vara annorlunda i ett kommunistiskt samhälle, bara för att det är kommunistiskt.

Razor: Intakt logik + fakta om dåtid och nutid.

Är det en universal regel, och vilka fakta är relevanta osv. osv. ad infinitum.
Det du menar är alltså att du är kapabel att avgöra realism eftersom du kan sätta gränserna för vad det innebär?

Morgonstjärna: Är det en universal regel, och vilka fakta är relevanta osv. osv. ad infinitum.Det du menar är alltså att du är kapabel att avgöra realism eftersom du kan sätta gränserna för vad det innebär?

Människor kan tillsammans avgöra realism genom en uppriktighet i sanningsökandet i kombination med respekten för logiken som verktyg.

Razor: Det beror på situation, men en ledare bör vara stabil, strukturerad, strategisk, ansvarsfull... Jag tror att arbetarna mest tänker på hur ledaren är som person och inte lika mycket på kompetensen. Svågerpolitik...man vill hellre välja någon man gillar som person och som på annat sätt står en nära.

Det har gjorts komparativa studier på rekrytering i feodala, kapitalistiska och socialistiska statsapparater. 

Den feodala hierarkin karaktäriseras av principen om personlig tjänst åt en överordnad.

Den kapitalistiska staten har två inbördes besläktade kriterier för utnämningar: personlig intellektuell förmåga och personlig egenskap att representera landets "allmänhet", den senare gäller personalen inom den lagstiftande församlingen och den förra de övriga statsfunktionerna. Det handlar här inte om prestation eller tjänsteförsäkran utan om individuella egenskaper. 

Erfarenhet av manuellt arbete har aldrig spelat någon roll för rekryteringen, däremot har vissa intellektuella talanger av öppet elitpräglad karaktär varit relevanta vid uttagningsproceduren, t.ex. återinfördes kravet på undervisning i latin och grekiska i Sverige under 1800-talet för att fördjupa exklusiviteten. Samma överväganden ligger bakom Tysklands Juristenmonopol (krav på omfattande juridisk utbildning), den mer litterärt präglade Oxbridgeutbildningen till "gentlemän" och Frankrikes mer rättframt borgerliga grandes écoles. 

Utbildningen av statspersonal i borgerliga länder har även fokuserat på att inympa en speciell ledaregenskap. Det är inte förmågan att svetsa samman ett kollektivt organisationslag utan den att utöva auktoritet och garantera respekten från underordnade tjänstemän. Internatskolor såsom svenska Lundsberg och elituniversitetens kamratföreningar är till för att utveckla självdisciplin och självförtroende hos sådana ledande funktionärer. Resultatet är att mellan 80 och 95% av all personal i den högre statsförvaltningen har rekryterats utanför arbetarklassen.

Vad gäller riksdag och regering så regleras medlemskapet genom kriteriet nationell representativitet. Mekanismerna för representation har varierat avsevärt, från det mytiska bandet "ein Volk, ein Reich, ein Führer" till den parlamentariska förtroendeomröstningen eller stödet till en genom val utsedd president. På samma sätt har den "nationella allmänheten" definierats på skilda sätt, från en liten minoritet av de stora egendomsägarna till hela den vuxna befolkningen. Men oavsett vilket så har representativiteten aldrig institutionaliserats så att politikerna binds till ett specifikt mandat från sina uppdragsgivare. Representativiteten ligger snarare i politikerns personliga förmåga och förutsatta engagemang för det "allmänna bästa".

Inskränkt rösträtt som metod för att utestänga arbetarklassen från politisk kontroll har blivit allt mer sällsynta. De dominerande mekanismerna, annat än i akut kris, är snarare den borgerliga kontrollen över formandet av landets "allmänna opinion" i förening med den parlamentariska aktivitetens exklusiva ritualer. Resultatet är hur som helst framgångsrikt. I de utvecklade kapitalistiska länderna har arbetarrepresentationen i parlament och regeringar varierat mellan 0 och 10%, dessutom har denna handfull av arbetare efter sitt val i allmänhet blivit heltidspolitiker. 

Om vi går vidare till den socialistiska staten (i de begränsade och tämligen outvecklade former vi hittills sett) så har arbetarnas herravälde tagit sig uttryck i rekryteringen av statspersonal enligt principen om klassrepresentativitet, kompletterat med kravet på expertkunnande. Tillämpningen av denna princip och kombinationen av dess båda delar har förverkligats på vitt skiftande sätt alltefter land och period. Men två grundläggande typer av verkställningsmekanismer kan urskiljas. En var det ursprungliga sovjetsystemet, i vilket arbetar- och bonderåd och deras olika utskott förenade regeringsfunktionerna med administrativa. 1918 års sovjetkonstitution förvägrade uttryckligen borgarklassen och den kommersiella småbourgeoisien tillträde till dessa organ. Fram till den åttonde partikongressens beslut leddes de repressiva styrkorna av soldatråd utvalda befälhavare. Partier verkade som ledande kraft inom klassväldets allmänna struktur. Längre fram blev, p.g.a. de historiska omständigheterna, partiet avgörande myndighet i frågor om personalrekrytering. Men under båda principerna skedde det en drastisk förändring av statsfunktionärernas klassammansättning i riktning mot ökad andel proletärer och även bönder. 

Den socialistiska statens karaktäristiska administratörstyp har inte varit byråkraten utan organisatören (eller kadern), vars bas är den kollektiva massorganisationen. Dennes viktigaste färdighet är ideologisk och praktisk mobilisering för gemensamma ändamål. 

Medan byråkratin karaktäriseras av tillförlitlighet, kontinuitet, saklighet, noggrann tillämpning av gällande föreskrifter respektive pedanteri, formalism och hemlighetsstämpel utmärks kaderförvaltningen å ena sidan av flexibel, direkt, "linjeorienterad" dynamik, av förmåga att sätta sig över formaliteter och pragmatisk kapacitet att anpassa sig till växlande situationer, men även av vag opålitlighet och dilettantism, rigid auktoritetsinställning och i värsta fall inkompetens och känslomässig paternalism. 

Likt direktörer och i motsats till byråkrater är kadern förändringsorienterad men till skillnad från direktören leder hen genom att svetsa samman människor för solidariskt uppfyllande av givna mål. Till skillnad från direktörsledningen grundar sig kaderledningen inte i första hand på allomfattande intellektuell kunskap - om tillverkning, försäljning, adminsitration osv - utan på engagemang för organisationens mål och "linje" och på erfarenhet av deras kamp. För det andra har kadern normalt inte till sitt förfogande det slag av kommandoordning som är ett väsentligt element hos både byråkratin, den kapitalistiska företagsledningen och den feodala hierarkin. Kadern måste normalt leda, inte befalla, därför att hen inte (enbart) står över kollektivet utan (i första hand) är en del av det.