Okej nu är det såhär, för några månader sedan började jag tänka mer på min vikt. Jag har ett tag legat runt 43kg och kom då ihåg att jag är riktigt kort ungefär 145cm så 43kg bestående av nästan inga muskler alltså bara fett är ju inte så konstigt om man vill få bort lite av fettet där? Så sedan dess har jag räknat mina kalorier, jag vet att de inte är bra att göra det men enda sedan jag började räkna har jag insett hur många saker som innehåller så mycket onödiga kalorier. I början gick det ganska sakta ner och efter jag gått ner 3kg gick jag upp allt igen och var nästan över 45kg. Men nu har jag tagit tag i detta igen. Under en längre tid har jag slutat äta middag med min mamma då hon för det första gör äcklig mat och det har jag tyckt i hela mitt liv. Istället gör jag egen mat som också är väldigt mycket nyttigare än hennes.. men ibland händer det att jag bara äter knäckemackor och ägg under en dag för att jag inte är hungrig. Hon har nu börjat fråga kring mitt matbetéende men jag vill ju bara gå ner till ungefär 38. Men nu kommer hon övervaka mina matvanor så ofta hon är hemma och tvinga i mig mat som gör att jag går upp vilket jag verkligen inte vill. Både för mitt utseende då jag träffar någon.. men även för mitt mående. Mår inte bra längre när jag ser mig själv i spegeln eller på bilder. När min mamma jobbar sent och ger mig mat jag ska laga brukar jag slänga maten i soprummet och istället laga något nyttigt som exempelvis lax och sådant. Men min mamma tror att pasta med sås och lax är en nyttig rätt när såsen och pastan är kaloribovarna där? Jag vet att min mamma bryr sig om mitt bästa men nu är det så att jag vart 145 i snart 2 år. Jag har alltid legat runt 38 men när jag sakta gått upp märker ju inte min mamma detta? När jag sedan försöker gå ner märker hon detta då de går fort. Har nämligen gått fråm 43 till 41 på en vecka. Allt detta har jag försökt förklara för henne men hon lyssnar inte på mig. Vad ska jag göra?