Jag är en tjej på 16 år och det känns verkligen som att jag mår riktigt dåligt. Det började vid 2018 då jag började få mörka tankar, skada mig själv, spy om jag åt för mycket för jag är inte direkt nöjd med min kropp, tänka på självmord osv. Efter typ 1 och ett halvt år berättade jag för vänner och familj och fick träffa skolans kurator. Men under hela tiden så kändes det som att jag faktiskt inte mådde dåligt, typ som att jag hittade på allting, men samtidigt borde jag väll inte haft de tankarna om jag mådde helt bra? Men det känns alltid som att det finns så jävla många andra som mår sämre än mig, lixom varför skulle det vara mer synd om mig än någon annan jag vet ju att det finns så många som mår mycket sämre.  Men är det vanligt att inte kunna hålla i en kniv utan att tänka "hmm, tänk om..." eller ta en alvedon och tänka "skulle jag dö av att ta hela burken?" eller när jag tänker på kvällarna, fantiserar jag ofta hur det skulle vara om jag faktiskt dog, hur alla skulle reagera, vad jag skulle skriva för brev osv, men när jag tänker efter känns det verkligen inte som att jag skulle kunna göra det på riktig. Jag skulle väll aldrig kunna lämna mina älskade småsyskon som betyder allt för mig? Eller? Men jag tänker på det konstant, och har ångest och ibland även enstaka äkta panik attacker. Jag gråter ofta och det känns som att jag är helt jävla ensam. Är detta vanligt? För det känns som det, det känns som att varenda jävla ungdom känner precis likadant, därför vill jag inte söka hjälp tror jag, för det känns inte som att jag må dåligt på riktigt eller att jag mår något sämre än nån annan. 

Det brukar gå i perioder. Jag mådde bra ett tag, trodde jag, jag trodde allt hade slutat, därför sa jag till alla att jag mådde bättre och fick sluta hos kuratorn. Men nu är det dåligt igen. Jag märker hur det påverkar mig. Jag blir jätte stressad, irriterad på alla runt omkring mig, övertänker allt konstant, gråter, sover, ångest, gråter lite till, spelar glad, om nån frågar hur ja mår säger jag "bra:)". För så fort man säger "sådär" eller berättar att man mår dåligt så säger alla bara "Jag finns här" "jag vet hur det känns" osv, bullshit. Du vet inte alls hur det känns för ja mår så jävla dåligt men säger aldrig nått, eller mår jag ens dåligt? är det bara jag som är skit känslig och alla andra känner lika? Jag vill lixom inte lägga ut en bild på snap när jag gråter för då tror alla bara man vill ha uppmärksamhet. Men tänk om jag behöver det då? Jag vill ju egentligen att någon ska märka, eller se att jag mår såhär, men det är svårt när jag inte visar det. Jag VILL lägga ut en bild när jag gråtre på snap, för jag VILL att folk ska fatta att jag mår dåligt: Det är ett tyst rop på hjälp tror jag. Men jag gör aldrig det för vill inte vara den jobbiga. 

Jag vill ju typ egentligen prata med någon. Men samtidigt har jag den jävla rösten inom mig konstant som tänker att jag inte mår dåligt. Att alla mår såhär och att jag bara ska bita ihop och sluta va så jävla mesig. Men det känns ju som att jag mår riktigt dåligt. Ska det verkligen behöva vara såhär? 

Förväntar mig inte att någon ska orka läsa detta ens. Men behövde skriva av mig:)