Det är som så att jag, som precis de flesta ungdomar någon gång gjort känner mig så ful. Och det blir bara värre och värre med tiden tack vare alla dessa sidor som ask.fm, facebook och allt vad dem nu heter. På ask.fm kan man gilla andras svar på frågor och då blir man betygsatt från, vi säger 1-10. När jag har gillat dem får jag liksom en svag sjua medan mina vänner får en tia. På facebook får jag ett tiotal mindre likes än mina kompisar och ni får tycka att det är hur fjolligt som helst att må dåligt över men det gör jag.
Jag har väldigt sällan fått komplimanger av det manliga könet, och får jag höra komplimanger är det oftast från killar som inte ser så bra ut själv, och då känner jag det som att de bara säger så för att de snygga tjejerna inte är i deras ''liga'' så att säga..
Jag tycker själv att jag är helt knäpp som tänker i sådana här banor, som bryr mig så extremt mycket över vad andra tycker men jag kan inte låta bli. Alla sociala medier och skit påverkar mig för mycket men ändå förstår jag inte att sluta kolla dem.
Det känns liksom som att alla andra ser så himla bra ut men inte jag. Alla andra har snygga kroppar, vackra ansikten och alla andra är omtyckta men inte jag. Som ni kanske märker är jag så himla osäker på mig själv, vilket är otroligt jobbigt för både mig och mina vänner. Mina kompisar får utstå massa frågor som ''hur ser jag ut?'' och ''ser jag okej ut så här?' varpå dem sagt att ja, det gör du, men jag tror dem inte..
När jag tänker på att jag ska börja i en ny skola, i en helt ny klass till hösten får jag en sådan ångest. Jag vill bara gräva ner mig i en grop för jag förstår inte hur jag ska klara av att gå till skolan. Hur jag ska klara av alla blickar, hur jag ska klara av att känna mig så ful.
Jag är så nojig över hur det ska gå i den nya skolan, hur andra ska se mig. Jag är alltid så orolig över hur andra ser mig.
En annan grej som jag tänker mycket på är om jag någon gång kommer att få en pojkvän på riktigt, om någon kille någonsin kommer att vilja ha mig. I och för sig berättade min killkompis som jag lärde känna för ett år sedan och som bor trettio mil ifrån mig om sina känslor för mig förra veckan men jag kände inte samma sak för honom tyvärr.. Jag är så rädd för att ingen kille som jag skulle kunna fatta tycke för kommer att tycka om mig på det sättet, det är ju som man säger väldigt lätt att älska någon annan men inte lika lätt att bli älskad tillbaka.
Jag behöver lite stöd och jag behöver få bevisat att jag inte är ensam om att känna så här även om jag egentligen vet att jag inte är det. Och snälla - inga kommentarer om att jag borde vara nöjd för att jag ändå får en sjua och blablabla, det är inte där problemet sitter. Grejen är att jag känner mig så ful jämfört med mina vänner och jag känner det som att ingen tycker att jag ser bra ut eller åtminstone ok ut.
Tack för att ni orkade läsa denna wall of text..
Ja det är himla utseendefixerat. Men utstrålning gör så himla mkt. Det finns "fula" människor som får alla på fall och "snygga" som ingen vill ha.
Jag hade en kompis som hade ett underbett som inte var av denna värld, dålig hållning och polyper som antagligen behövde tas bort men hon var sjukt populär ändå pga sin utstrålning och självförtroende. Jag som såg bättre ut var inte alls lika populär.
life goes on, du var säker1 vacker i ditt förra liv, eller blir i nästa. Man kan inte få allt här i världen.. De som har "allt" är oftast olyckliga ändå, för enkelt kanske? Livet är en utmaning för dig, min vän! Se så, låt detta inte hindra dig från att leva ett lyckligt liv!
Åh, men hjärtat! 
Let's face it - människor är alldeles för ytliga och utseendefixerade. Det är så, det går inte att förneka att snygga människor generellt sett har det lättare i vissa avseenden (innan någon vill förneka detta, se exempelvis här).
MEEEEN! Nu vet jag faktiskt inte alls hur du ser ut, men jag vet att du bryr dig alldeles för mycket om det. Du kan inte göra så mycket åt ditt utseende så det finns inte någon större anledning till att lägga så oändligt mycket energi på att vara ängslig över det. Jobba istället på det som du kan förändra, och även det som i längden kommer att vara viktigare: personligheten. Ditt utseende kommer att förändras i takt med att du åldras, även om du skulle vara värsta skönhetsdrottningen nu finns det ingenting som säger att du skulle ses som lika attraktiv om tjugo år.
Arbeta på din personlighet, på din självkänsla och fokusera på det som du tycker om hos dig själv och vill utveckla. Var öppen, möt människor. Jag personligen är inte särskilt snygg, är ganska tjock och har alltid haft svårt för att träffa nya människor för att jag tänker att "åh de måste tycka jag är så ful, så tjock" osv. Jag var mobbad hela min uppväxt fram till att jag började på gymnasiet - mycket på grund av mitt "äckliga utseende". Jag mådde länge dåligt över det och vågade inte prata med någon, för att jag var helt övertygad om att det enda folk såg mig som var äcklig, ovärdig, dålig. Och jag ska inte förneka det - ibland tänker jag så fortfarande. Sådant lämnar en inte hur lätt som helst. Sanningen är att människor tänker betydligt mer på sig själva och hur de uppfattas än på andra, så sannolikheten att människor faktiskt går och grubblar över hur ful du eventuellt är, är ganska liten. De tänker på deras stora näsa, breda höfter eller skeva tänder istället.
Anyway; tillbaka till min lilla historia. När jag började på gymnasiet tänkte jag att jag inte borde gräva ner mig så mycket i mitt utseende. Jag ska visa människor att jag faktiskt är MER än bara mitt "äckliga utseende", att jag kan vara rolig, prata om intressanta saker och att jag faktiskt har en personlighet. Jag bestämde mig för att trotsa mitt äckliga utseende och faktiskt börja prata med folk och se vad som händer.
Gymnasietiden var utan tvekan den bästa perioden i mitt liv, just för att jag vågade ta mig ur den där utseendebubblan och utvecklas. Det hjälpte mig att få en mer nyanserad bild av mig själv; visst, jag kanske inte är världens snyggaste och visst, jag kanske är tjock, men jag är åtminstone snäll, rolig, smart och duktig på massor av saker. Detta ledde i sin tur att andra såg mig utifrån det också. Jag får sällan komplimanger för mitt utseende, men jag får många komplimanger för min personlighet och det tycker jag personligen väger tyngre. Jag har dessutom haft pojkvänner (!), något jag aldrig trodde att jag skulle kunna säga om mig själv för kanske 6-7 år sedan.
Jag vet att det kan vara jätteläskigt, men nu när du börjar i en ny klass tycker jag att du ska se det som en ny möjlighet. Se det bara som en ny chans. Dessa människor känner inte dig. De vet ingenting om dig. Du kan visa upp de sidor som DU tycker om hos dig själv - kanske att du är duktig på att rita eller sitter på världens roligaste ordvits? Hur det än är så vill jag bara uppmana dig att TA FÖR DIG och ta den här fantastiska chansen till att träffa nya människor och vara den person du faktiskt är och vill ses som, inte den som du tror att andra ser dig som.
Jag önskar dig all lycka i framtiden och hoppas att allt ska gå bra. KRAM! 
