Hej! Min kompis har aspergers. Hen berättade det för mig för typ 2 veckor sedan och det är bara jag och hens familjemedlemmar som vet om det. Jag blev inte så chockad för jag visste att det var något annorlunda med hen. Vi blev vänner för ungefär ett och ett halvt år sedan och då var det jag som tog initiativet. Hen var så ensam och hade inga vänner och under den perioden hade jag själv lite sociala problem. Månader gick och vi blev väldigt bra vänner men jag började inse att hen inte var speciellt intressant. På sista tiden pratar bara jag under samtal och jag känner att vi inte ligger på samma nivå. Det känns som om hen är 5 år yngre än mig.
Jag har idag andra kompisar som jag umgås med men ibland är jag bara men hen under rasterna i skolan. Alla glor på oss, för alla vet att det är nå "fel" på hen. Jag känner mig så himla förolämpad och det är inte ens roligt att vara med den här personen längre. Känns som jag är hens mamma istället för hens kompis. Jag vill liksom vara med mina vad ska man säga "riktiga kompisar".
Så min fråga är: Ska jag fortfarande vara vän med hen eller ska jag bara strunta i hen?eller ska jag strunta i hen fast fortfarande prata med hen då och då?? Snälla hjälp
Att känna sig förolämpad/skämmas pga att du umgås med någon som har Aspergers är en jävligt dålig anledning enligt mig. Den enda som bör känna sig förolämpad är hen för att den umgås med någon som tydligen inte vill spendera tid med någon som har en diagnos.
Helt ärligt, så ska du umgås med den du vill umgås med, men du behöver nödvändigtvis inte avsluta vänskapen med hen bara för att ni slutar umgås. Var vänlig, men gå din egna väg ty följa någon annans blir inget bra.
Det är bara det att jag själv tappar kompisar när jag är med den här personen för ingen i iaf min skola tycker att denna person inte är värt ett skit. jag vill ju inte tappa min kompisar som jag har skaffat bara för att jag umgås med hen.
Som Aspergers själv så vet jag av egen erfarenhet (av de år jag har gått i gymnasiet) så är det självklart så att folk är olika funtade.
När jag var ung så gjorde jag dumma saker och på vissa fronter var jag väldigt omogen men på andra väldigt mogen och med den här personen som du beskriver så kommer hen ju att mogna i framtiden.
Jag ska säga att den kompis jag hade i högstadiet för ett pucko, jag var mobbad och varje gång som jag blev påhoppad så var han aldrig där för en och så retade han mig 24/7 och då var det jag som var den mogna av oss.
Men som sagt, gör som du vill, om du inte vill vara med den här personen så ska du aldrig känna dig tvungen att vara med personen bara för att hen är ensam men det är fint tänkt av dig att du ändå vill finnas där för den här personen trots alltihopa.
Jag önskar dig lycka till med allt men samtidigt så är det inte helt säkert att du kan skaffa dig nya vänner, iaf om du går i högstadiet, det är något extrema grupperingar och de lär inte släppa in någon ny, så var det för dig men förhoppningsvis så har du det annorlunda.
varför vill du vara vän med människor som tycker att en person de inte ens känner (eller?) "inte är värd ett skit", vad säger det om dessa människor?
men nej, du är inte skyldig att vara vän med någon du inte vill vara vän med. jag vet inte hur jag hade gjort, men antar att jag hade låtit relationen sakta men säkert dö ut. om vännen börjar undrar så kan du ju försöka vara schysst och förklara att du tycker ni har för lite att prata om.
Idag berättade jag för hen hur jag kände och hen blev ledsen. Men vi redade ut det och hen ska börja ta mer intiativ
