Yo, så jag är 15 år och jag börjar inse att åren går snabbare än vad jag trodde och snart är jag 18.
Jag kommer snart få ett tråkigt jobb, dagen innan jag går ditt kommer jag nog ha ångest. Men sedan klarar jag det, jag får inte ångest innan jag går ditt och mitt tråkiga jobb blir plötsligt roligt!
Jag kommer snart börja på gymnasium, jag kommer va nervös inför en ny skola och nya människor. Men sedan klarar jag det och jag får faktist kompisar!
Jag gör ett svårt prov som jag inte tror att jag ska klara av för att katten höll mig uppe hela natten. Men jag klarar det!
Och även fast man har gått igenom massa ångest, nervositet, ånger och stress genom livet men det kommer endå ingen komma ihåg efter man har dött.. Alla dessa grejer jag klara mig igenom kommer ingen bry sig om. De flesta känslorna kommer ingen äns veta att jag gick igenom.
Allt kanske känns bra för stunden men livet är så att det kommer nya grejer hela tiden. Mer ångest hela tiden! Och varför behöva gå igenom allt det här om man ska endå dö?
Efter 100 år eller mindre är allt man har gjort och en själv troligtvis
bortglömd :/
Känns ganska meningslöst att göra något när man vet att allt man gör endå inte spelar någon roll..
Skrev bara av mig nu tbh :0
Någon mer som känner igen sig med mina tankar?
#IKnowThatImPathetic:/
Känner lite likadant. Va fan nyss sju o jag blir 17 om ish 1 månad
Tycker själv det är en ganska befriande tanke, att ingenting i slutändan betyder någonting. Bara att slappna av och lära sig njuta av livet och den tid man får.
Känner mig inte så pigg då jag inte har en enda vän.
Varför är det viktigt att bli ihågkommen?
Fuck det! Gör som du vill i ditt liv, gör det som du är lycklig. Det viktigaste är att du är lycklig här och nu, inte att människor du inte ens kände ska minnas dig efter din död.
Tjäna pengar är kul!
De är bara och leva livet
Fatta ångesten du hade haft ifall det du gör nu också hade spelat roll i all framtid.
knarka
får en försämrad livslust så fort matthias dyker upp
Ibland har jag funderat över varför jag ska leva när jag ändå hela tiden har ångest och oro och nervositet men kommer inte längre än så kan tycka fast det kanske inte är så. Vad är det för liv då när man bara lever i smärta. Då har jag känt att inget spelar någon roll. För så många saker går ändå inte genomföra. Är det inte bättre då att dö för att slippa allt lidande. Men det med att leva i ångest åt början och sedan bara må bra och kunna lätt komma vidare skulle ju ändå vara mer meningsfullt. Då vet man att det finns ett hopp. Men när det hoppet inte finns då kan man börja tänka på att allt ändå blir bortglömt den dagen man dör.
