(Varning för extremt lång text, jag hoppas att någon orkar läsa eh, men skriver en kortare sammanfattning i ett annat inlägg annars.)
Hej,
Jag är en tjej på snart femton år. Tidigare har jag haft tankar på att ta livet av mig, jag har tänkt och funderat på det i ett par år nu men det började mer extremt och konkret för ungefär åtta månader sedan. För ca. fem månader sedan tog jag kontakt med en lärare på min skola men fegade ur. Därefter lade jag över ansvaret på en vän till mig eftersom att jag kände att om jag inte gör någonting åt det här så kommer jag att ta livet av mig, jag måste få hjälp och fixar inte att ta det steget själv. Därför fick jag henne att lova mig att om jag inom en månad inte hade sökt hjälp skulle hon prata med en vuxen om att jag mådde dåligt.
En månad senare sade hon att det hade gått en månad och att hon inom fem dagar skulle berätta för en lärare. Som jag en månad tidigare hade förväntat mig att jag skulle reagera vid det här laget, flippade jag ur och bad henne att inte berätta och vågade nästan inte komma till skolan, men eftersom att hon är en väldigt bra vän tog hon trots mina protester kontakt med läraren som pratade med mig och bokade en tid hos skolkuratorn. Skolkuratorn hade ett samtal med mig och bokade därefter tid på UMO.
På UMO fick jag kontakt med en kurator som jag gick hos ungefär fyra gånger. Sista gången vi träffades innan kaoset bröt ut, frågade hon mig om jag hade blivit utsatt för sexuella övergrepp. Jag svarade inte eftersom att det var något jag inte ville prata om och eftersom att jag efter tre år av research visste att det var något hon skulle behöva kontakta mina föräldrar för, men trots det sade hon i slutet av samtalet att hon skulle behöva prata med mina föräldrar (jag hade alltså inte berättat något). Inte förrän då berättade jag om mina självmordstankar, om att det bara skulle bli värre om mina föräldrar blev inkopplade. Hon ringde då genast upp mina föräldrar och bokade akuttid på BUP.
Efter fyra timmar tog vi oss till BUP och jag tillsammans med min pappa och kurator fick prata med en läkare och en psykolog. Vi avslutade samtalet efter ett par timmar och fick en ny tid några dagar senare, då de berättade att jag skulle få en och en halv månads väntetid för att få en kontaktperson. Vad jag inte visste då men nu har förstått, var att min kurator inte pratat med dem om att hon misstänkt sexuella övergrepp och heller inte om att jag hade mer konkreta planer på att ta livet av mig.
Jag gav då helt upp då jag säkert visste att jag inte skulle klara en och en halv månad, knappt en vecka. Det berättade jag för tidigare nämnda vän och hon blev ursinnig och ringde upp BUP och talade om för dem att det var möjligt att jag inte skulle vara vid liv inom tre dagar. Jag mådde i dåläget väldigt dåligt, som ni kanske förstår. De på BUP sade att de inte kunde göra någonting om hon inte berättade anledningen till att jag skulle ta livet av mig, så hon berättade om en våldtäkt jag pratat med henne om som skedde då jag var tolv år gammal. Hon vet inte om att det skett fler gånger efter det och därför sa hon inget om det, hon nämnde heller inga namn på vem och inte på hur situationen sett ut (i och för sig visste hon inte mycket om dessa saker).
Vi fick en akuttid nästa dag och därefter hände allting väldigt fort. Jag blev inlagd på BUP-kliniken samma dag och en polisanmälan gjordes, också den under samma dag. Ungefär en vecka senare kom jag ut från kliniken och efter ytterligare en vecka var jag utskriven.
Jag fick komma till polisen, men gick inte med på ett polisförhör. Jag fick direkt en kontakt på öppenvården då jag kom ut från sluten vård. Mina föräldrar kontaktade skolan och de gjorde upp en plan för hur jag på en vecka skulle ta igen vad jag missat etc.
Någon vecka därpå hittade min pappa droger i mitt rum, spice (cannaboider). Jag fick någon dag tidigare reda på att han och min mamma tittat igenom min dator, mitt rum och min dagbok. Jag fixade inte mer, det blev för mycket. Kändes inte som om jag hade någonstans att vara, jag har väldigt mycket ångest när jag är i skolan och hemma kändes inte som hemma längre, jag hade inget privatliv kvar. Dessutom var jag livrädd för vad som skulle hända med polisen, soc och diverse andra personer.
Av ovanstående anledningar rymde jag hemifrån och var borta i fem dygn. Polisen blev återigen inkopplad men kunde inte göra mycket då jag svarat i telefon och de därför visste att jag befann mig i säkerhet. Efter dessa fem dygn gick mina föräldrar med på en deal om att de inte skulle gå igenom mina saker, låta min behandling ta tid, ej sätta press på skolan och att jag måste få lite utrymme och frihet. De gick med på detta och jag sov därefter hos en vän i fyra dagar, då med mina föräldrars vetskap.
Jag kom tillbaka till BUP där de tog saken med väldigt stort allvar. Det blev möte med soc och de erbjöd ytterligare insatser men mina föräldrar tackade nej.
Detta var för ungefär två eller tre veckor sedan. Jag har därefter varit på ytterligare två BUP-möten men inte kommit någonstans, jag har ganska svårt för att prata.
Förra BUP-mötet fick jag fyra nya bokade tider under den följande månaden, men hon hade inte tid veckan därpå utan jag fick istället två veckors uppehåll till nästa möte.
Tyvärr skedde detta under en väldigt dålig tidpunkt. Ett par dagar innan hade jag börjat bli väldigt dissociativ vilket även mina vänner lagt märke till, jag isolerade mig själv och skar mig mycket.
Dagen efter BUP-mötet, d.v.s. två veckor tills nästa möte, var jag nära på att ta livet av mig. Det skedde som på en impuls, min tidigare nämnda vän (även hon mår dåligt, hon är diagnoserad med depression och är för tillfället inlagd och om hon blir utskriven inom en vecka har hon varit där i två eller tre veckor) ringde upp och sade att läkarna på kliniken inte ville att hon skulle träffa mig under tiden hon var inlagd och också att min mamma berättat någonting för hennes mamma om att något hade hänt. Det var tydligt att min mamma berättat om våldtäkten.
Detta är då något jag hållit tyst om under de senaste tre åren och jag tog väldigt illa upp av att min mamma pratat om det med utomstående personer. Något som också gjorde mig ledsen var att jag inte skulle få träffa min allra närmsta och viktigaste vän, vi är tighta som ni kanske har förstått.
Av den anledningen tänkte jag skära upp min pulsåder men hade inga rakblad med mig till skolan. Jag gick därför hem men klämde armen i dörren på väg in och började därefter skrika hysteriskt och låg och skakade och grät i min säng under den följande timmen. Efter det hade den "impuls" jag haft gått över och istället för att försöka ta livet av mig skar jag mig, men jag är väldigt säker på att jag hade försökt begå självmord om jag hade haft tillgång till något vasst eller om jag inte hade klämt armen i dörren.
De följande dagarna mådde jag sämre och sämre (detta är då förra veckan som jag pratar om). Jag har skurit mig många gånger om dagen, isolerat mig själv, knappt gått i skolan och haft väldigt mycket mardrömmar och vanföreställningar. Jag är så rädd och bara trött.
I helgen fick min väns föräldrar reda på att hon rökt spice och hennes föräldrar bestämde sig då för att kontakta alla föräldrar i hennes umgängeskrets. Mina föräldrar visste redan om allt de berättade, men det gjorde inte de resterande föräldrarna. Eftersom jag redan blivit påkommen erkände alla mina vänner att jag rökt på och lade skulden på mig, att det bara var jag som gjort det och att messen mellan oss och andra vänner berodde på att jag försökte få tag på det igenom mina vänner. Det var inte något större problem för mig då mina vänner gjort allt för mig och jag redan var helt körd på just det här området, så jag brydde mig inte tills att två av mina närmsta vänners föräldrar förbjöd mina vänner att umgås med mig, varav en av de är denne som är inlagd och som jag nämnt flera gånger i texten.
Jag är inte säker på om jag fixar mer. Allt blir värre och värre, det är riktigt illa nu. Övergreppen slutade för snart ett år sedan, men det känns fortfarande inte som om det är slut, utan som om de kommer komma tillbaka igen. Jag vill prata och berätta om det, men samtidigt vill jag inte dra in soc och polisen och gå igenom allt det där ännu en gång. Dessutom måste jag prata om att självmordstankarna blivit värre, och jag måste få prata om vanföreställningarna och mardrömmarna, men jag har inte tid på BUP förrän om en vecka och jag är rädd att jag kan få en till sådan där "impuls" innan dess, speciellt eftersom att det är så mycket som händer nu. Trots detta vill jag inte berätta för jag är rädd att jag blir inlagd på kliniken igen, vilket jag fullständigt hatade. Nu hatar jag det ännu mer när läkarna där förbjudit min vän att träffa mig. Jag kan inte sova om nätterna på grund av vanföreställningarna och mardrömmarna, jag är så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. För det första vet jag inte om jag fixar en till vecka, och för det andra vet jag inte om jag fixar att prata med min psykolog om allt detta om jag faktiskt fixar en vecka. Jag pratar knappt med henne i nuläget, hur ska jag då kunna spotta ur mig allt detta på en timma?
Har skickat in detta, men i kortare format, till BUPs frågespalt på deras hemsida. De publicerade sina svar idag men jag fann inget svar på min fråga, vilket betyder att de inte kommer svara förrän om en vecka och då kan det vara för sent. Jag vet inte var jag ska vända mig, jag blir bara så stressad av allt och det är liksom för mycket på en gång. Jag måste få hjälp nu, men jag vet inte hur jag ska göra.
Tyvärr är det som så i de flesta fall att man ej får uppmärksamheten förrän man redan är död.. Och vilken nytta gör den då?!
Det bästa skulle vara om man kunde fejka sin död på nåt vis.. Detta är ju sjukt avancerat though och kräver jävligt bra kontakter!!
Såvida du inte har resurserna som krävs för att skriva ett jävligt trovärdigt självmordsbrev och sedan försvinna spårlöst i något halvår för att därefter komma tillbaks!!
Hmm, skall klura lite.. ÅTERKOMMER.
Prata med dina föräldrar om det igen, säg exakt vad du tänker, tycker och känner.
De behöver få mycket mer hjälp så att du inte skadar dig själv mer.
Jag önskar att det vore enkelt att säga "anmäl, berätta om övergreppen" men det är lättare sagt än gjort i ditt fall, men valet är i dina händer. Du förtjänar bättre än det du varit med om och är med om.
Ta hand om dig.
Du är viktig.
Du är älskad.
jag tycker att du ska börja stycka upp dina problem i mer hanterbara delar som du kan behandla mer oberoende av varandra.
du har blivit våldtagen, all forskning på området pekar på att det allra bästa sättet att hantera det är att prata om det. gång på gång på gång på gång, ungefär. det är det mest effektiva sättet att processa det. det är svårt för mig att veta hur du förhåller dig till det hela, egentligen, men det verkar som att du inte vill att folk i din omgivning ska få reda på det, vilket är naturligt. men du måste hitta folk att prata med. det enklaste är ju med vården, en annan bra grej vore ju polisen (uppfattade det som att du inte gjort det själv än), och nära vänner som du litar på. att diskutera saker med främlingar anonymt är ju inte särskilt svårt med hjälp av internet. osv.
nästa problem är att du inte kan träffa dina vänner. det vet jag inte riktigt vad du kan göra åt. grejen är väl den att deras föräldrars reaktion i sig inte är särskilt svår att förstå, men förmodligen kommer det väl bli lättare med tiden också. men du behöver ju vänner som du kan anförtro dig till just nu, så mitt tips är att helt enkelt skita fullständigt i dina vänners föräldrars önskemål. men du kan ju vara så diskret du kan med det.
vet inte om jag ska förespråka att rymma hemifrån, men alla har rätt till och behöver ett privatliv, och det verkar ha löst ditt problem, i alla fall för stunden. och att du reagerade som du gjorde är inget som du ska ha dåligt samvete över. om någon argumenterar för att det är deras rätt att snoka i ditt privatliv bäst de kan så stämmer det lika väl att du har all rätt att hindra dem. de vill ditt bästa och grejer, och det antar jag att du vet, men var tydlig med att sånt beteende inte är okej. det är viktigt att lita på människor i sin närhet och att känna förtroende för dem, i synnerhet i din situation, och det blir avsevärt mycket svårare om folk missbrukar det förtroendet. förhoppningsvis har du fått dem att förstå det, om inte så får du uttrycka dig tydligare. (inte genom att rymma hemifrån längre, helst).
och... ja. det är väl det. alla dina problem kanske känns eller rent utav är relaterade, men du kan inte tänka så. försök sätta fingret på varje enskilt problem och fundera på vad du kan göra åt det. din psykiska hälsa är viktigare än något annat just nu, och det blir mycket lättare att göra något åt problemet om ditt sociala liv fungerar. det kanske är något att prioritera högt. testa att prata med dina föräldrar om saken, be dem prata med dina vänners föräldrar. även om du kanske inte har några ursäkter att göra något så jävla korkat och poänglöst som att röka spice och bli påkommen med det så kanske dina vänners föräldrar tycker att det är en ursäkt. och i så fall så är det ju skitbra. jag vet att du förmodligen inte vill att folk ska veta vad som hänt dig, men det är inget som du ska skämmas över. om det hjälper din situation just nu så är det bättre än att ditt liv fortsätter vara skräp och du hamnar på slutenvården, eller värre.
