Jag stör mig så sjukt mycket på min mamma. Är bara konstant arg och irriterad på henne.
t.ex: ...
•Hon startade nyss ett företag trots att hon inte har några pengar och att hon är utbrännd och kommer inte kunna driva företaget (+köpte allt hon behöde till det villket kostat över ca 8.000 kr)
•Hon röker upp 1672 kr i månaden och klagar sedan på att hon inte har några pengar
•Hon gifte nyss om sig med en mänska som knapp känt i 1,5 år. pallar inte med en flytt / separtion till (har varit med om 2 hittills) och vet att det kommer bli av för ingen pallar med min deprimerade morsa
•Om man bestämt att man ska göra någonting så hoppar hon ALLTID av i sista sekunden
...och mycket, mycket mer mindre och större saker men kan inte lista upp allt nu.
men vet inte var jag ska ta vägen. Mina föräldrar är skillda så teoretiskt sätt kan jag bo hos pappa men just nu när det renoveras (stambyte) i hans vanliga lägenhet som kommer ta ett år till typ fick vi två stycken 2:or istället för en 4:a och alldeles för litet för att jag ska kunna vara där (behöver mitt utrymme som jag bara kan vara själv på) och pallar inte med min mamma alls längre. Avskyr att vara här och vet inte vad jag ska göra. Vad kan jag göra?
Och säg inte "prata med din mamma om det" för jag har försökt väldigt många gånger men det slutar alltid med att hon blir arg, ledsen och tycker jag bara är otacksam och ger mig kanske en käftsmäll (bara hänt några fåtal gånger när hon blivigt arg)
hon låter som en fjortis som växt upp. jobbigt som fan när man ska behöva lära föräldrarna hur man lever.
Vet inte riktigt hur du ska ta dig ur det dock, du har ju valet att åka till din pappa. men det är för jobbigt med uttrymmet? Så då får du väll helt enkelt prioritera tills du har chansen att ta dig därifrån:/ du kan ju bo själv när du pluggar i gymnasiet. (svårt, dyrt, du behöver nog stöd med det, men är ju ett val)
Jag tycker att en förälder bör se och lyssna till sina barn. Det som varje förälder och barn har gemensamt med varandra är från början villkorslös kärlek. När man är ett barn är man i beroendeställning till sin förälder: Man förväntas, som barn och senare som vuxen, att lika villkorslöst förhålla sig till föräldern som föräldern tidigare har gjort mot dig. Det är den norm som gäller och det är svårt att göra upp med den, tråkigt nog.
Nu är det tydligen så att jag läser återigen om ett sådant här fall, som gör mig innerligt besviken på mänsklig civilisation och dessutom nedstämd, där föräldern uppenbarligen lyssnar mer på sig själv än sitt barn. Det är hemskt. Om din mamma inte lyssnar till vad du säger, känner eller tycker, och använder sina egna känslor för att manipulera dig, så bryter hon per automatik detta villkorslösa tillstånd och förväntar sig att du ska acceptera vad än hon tar sig an, för att det förutsätts vara ditt åtagande: Du är skyldig henne detta.
Till det viktiga: Du har ingen skyldighet mot din mamma över huvud taget. Din mamma utnyttjar dig känslomässigt, hon sysslar med barnmisshandel, hon lyssnar inte på dig men framför allt: Hon känner inte det du känner. Bara det är anledning nog.
Jag skulle se över möjligheten att höra med din far, om han nu vet om detta eller inte, och se om ni kan lösa det på något sätt. Du ska inte behöva ha det så här.
