Hej, först vill jag skriva att det aldrig är okej att någon tar sig friheter att tafsa om man inte vill det själv. Sen så kan det vara svårt för vissa att förstå det (speciellt barn) om man inte visar att man inte gillar det. Det är ingen ursäkt för beteendet, men en förklaring.

Hur ser dina föräldrar på det här med intimitet och sex? Finns det någon skam kring det i hemmet? Hur ser du på din egen sexualitet, känner du dig trygg i den i allmänhet eller finns det något som tar emot känslomässigt?

Det låter absolut som en form av övergrepp.
Den stora majoriteten av barn i den åldern vet rätt från fel, och har lärt sig om vilka delar av människokroppen som anses "privata" och "publika".

Värt att veta är att många barn som utsätter andra för sexuella övergrepp har själva blivit utsatta, och imiterar alltså sin förövare. Inte för att det är någon ursäkt, men vetskapen om det kan agera en slags förklaringsmodell.

Om du hade varit medveten om det och accepterat det, så räknades det inte. Men däremot så om du inte hade velat så, så är det. 
men sen är man barn, vilket gör att man blir nyfikna på det. Något tips är då att lära de angående sånt om folks privata kropp samt rättigheter, samt andra sak. Men det skulle också riskera det lärande förmåga, om man lär de dessa för tidigt. För alla har ju inte samma uthållighet på sinnena. 

Ja, det är sexuella trakasserier

Ja, du var utsatt för sexuella trakasserier. Det är aldrig okej att bli vidröd de privata delarna om man inte vill. Barn har inte rätt att smeka ett annat barns underliv, vuxna som smeker  vid barns underliv är pedofiler. Alla brott ska anmälas. Är det barn som som vidrör ett annat barn på ett opassade sätt ska man kanske ta upp det med en lärare, fortsätter trakasserierna ska det anmälas, nu pratar jag om små barn, äldre barn ska veta detta och ett äldre barn ska anmälas direkt.
Man ska alltid säga ifrån om det inte känns okej. LångtBortomBergen, känner du att detta upplevs som ett trauma kan det vara bra att prata med en psykolog om det, du känner nog att det är något som är svårt att prata om men när det är något som är traumatiserande är det nog bra att prata om det ändå. Det är nog inte lätt i början och det kanske inte blir många sessioner men då har du åtminstone pratat ut om det. Man mår bättre av att prata om saker än att hålla det inom sig.