unnamed:

Ja, inte längre. (Du röstade på detta alternativ)

Flyktiga tankar och inget seriöst, känns väldigt...omanligt och svagt att gå i sådana tankar för min del

unnamed:

Jag är lite rädd för medicinering, och jag vet inte lagarna för att använda/köpa mediciner.

Du går till en läkare, läkaren skriver ut ett recept till dig (eller gör antagligen ett elektroniskt) och sen går du till apoteket och hämtar ut din medicin.

Självmordstankarna dyker mest upp nu eftersom jag skrivit om det här på forumet. Ingen ångest idag ännu.

ladysmurf:

Det här har jag också svårt med, brukar mest bli över SMS eller MSN när jag verkligen vågar. Händer många gånger att jag skriver men inte skickar. Men det här är kanske något du ska prova om du inte gjort det?

Jag har ingen som jag vågar prata med.

EDIT: Kanske ska testa skolkuratorn, senare någon gång...

unnamed:

Jag har ingen som jag vågar prata med.

Så kände jag också men egentligen är det bara att våga, dina vänner kommer lyssna på dig och försöka hjälpa dig.

unnamed:

Kanske ska testa skolkuratorn, senare någon gång...

Bra! Det är en bra början

unnamed:

Ja, gör det fortfarande. (Du röstade på detta alternativ)

unnamed:

Ja, inte längre. (Du röstade på detta alternativ)
44.7% (21 st)

Hatar Karma, det man får gå igenom tid och rum.

Ja, nu har jag funderat i helgen och något självmord blir det inte.
Jag har funnit en del ljus i livet, och så är jag för feg.

Ska försöka få tag i en psykolog/skolkuratorn kommande vecka.

unnamed:

Ja, inte längre. (Du röstade på detta alternativ)

Hade mycket länge, höll på att göra nån/några gånger. Var inne i djupa hål utan vägar ut verkade det som. Mår nu bra, har gjort i ett par månader. Förstår ej hur det hände, men det är underbart. Underbart att vilja leva.

unnamed:

Ja, gör det fortfarande. (Du röstade på detta alternativ)

Men närmsta jag kommit till försök har varit att gå mitt i gatan och väntat på att en bil ska komma. Höhöh visade sig dock vara polisen som kom och ville prata med mig. Trodde de skulle ta mig så jag gick hem istället.

Det som stoppat mig under åren har varit dels min egen inställning till självmord, att det är fegt och okänsligt och jag avskyr folk som tar livet av sig. Blir så jävla förbannad av hela grejen. Men också för att jag ibland blir rädd, typ, ''tänk om jag kommer åka på världen bästa resa när jag är 20? eller vinner en miljon när jag är 25, eller kanske träffar någon riktigt fantasisk? tänk om nånting skitbra händer och så är jag död och missar det?!'' Men vissa dagar känns det ju som att ingenting positivt någonsin kan inträffa. Då blir det svårare att stå emot.

Men jag vet att terapi har hjälpt mig mycket. Också att hitta nån som hjälper en att uppskatta de små sakerna igen. Tyvärr tog inte jag till mig min terapi så mycket. Ville mest därifrån. Lyssnade inte och kämpade emot dem, ljög och var allmänt osamarbetsvillig. Man måste ju möta psykologen halvvägs, för ansvaret ligger ju på en själv. Andra kan hjälpa dig, ja, men det är bara du som faktiskt kan få dig ur skiten.

Litet av en paradox då man oftast brukar vara sin värsta fiende, så vill folk att man ska leka hjälte. Men det är ju så det fungerar.

Även om det är skitsvårt att prata med folk - något som stoppar mig från att söka hjälp igen även fast jag själv känner att jag skulle behöva det - så får man försöka tvinga sig själv. Har du en bra psykolog och en bra personkemi kan det bli lättare. Jag hade en kurator som jag tyckte jättemycket om som jag pratade om allt med, men sen fick jag en psykolog jag avskydde och vägrade samarbeta över huvud taget för att hon var en fittkossa.

Så gör det. Börja smått, be en vän följa med om det känns jobbigt, men ta kontakt med någon och för guds skull - hjälp dem att hjälpa dig. Det är svårt och det tar tid men tänk vad stolt du kommer vara över dig själv sen. ''Fan, jag klarade det. Jag är krigar'n! ''