Resurrectio:

Nog är det fascinerande. Kan tyvärr inte annat beskriva en person som avfärdar evolutionsteorin som annat än dumbom. Kan liknas vid någon som avfärdar gravitationsteorin. Urbota dumt.

Även smarta människor kan var inkonsekventa och förhålla två motsatser sanna samtidigt. Politiker är ett bra exempel på detta. Beror nog till stor del att känslor tar över hand. Och religion och all annan andlighet bygger på känslor.

det är klart jag tror på Allah(Gud). och vi har redan bevisen framför oss. se runt om er själva. varje skapelse på jorden och i universum och det som vi inte kan se har en skapelse. och det är Gud. många kräver bevis genom att se eller höra Gud för att dom ska tro. men tänk så här. när man ser bilden av Mona Lisa så ser man inte Leonardo Davinchi bredvid den. Men man vet endå att den tavlan har haft en skapare som har gjort den. eftersom ett så avancerat konstverk som Mona Lisa kan inte skapas av en slump. men om man tror att Mona Lisa inte kan skapas av en slump, hur kan man då tro att människan, djuren, jorden, hela universum ja allt som vi ser och inte kan se, allt detta som är så mycket mer avancerat vara skapat av en slump? Det finns mer en nog med bevis på Gud.

"It is not the eyes that are blind, but the hearts." (Qur'an 22:46)

dinkompis:

+100000000000

shakira som ung är den hetaste kvinnan som har gått på denna jord. jag älskar Latinas. det enda problemet är att det knappt finns några i Sverige. och ser man en latina så är den antingen ful eller så är den en vanlig 5:a här i Sverige 🙁

Det skulle nog inte funka så bra. Om hen nu inte vore buddhist kanske. 

Tycker det är väldigt fördomsfullt att säga nej till detta innan man testat och innan man ens lärt känna en person som det skulle kunna handla om. 

Anura: Osäker

Det beror ju lite på: jag tycker inte om organiserad religion, och det är det jag identifierar med begreppet "religion". En privat, enskild icke dogmatisk och föränderlig "andlig/existentiell övertygelse" som inte påprackas någon annan, däremot, ser jag snarare som något positivt: en sådan människa upplever jag som mer öppen, fördomsfri och intellektuellt elastisk än både traditionellt religiösa människor, som bara tänker i citat, eller stenhårda vetenskapliga rationalister, som bara tänker i forskningsresultat: de är båda två lika stora oresonliga fanatiker. Agnostiker är förstås det ideala, de som är mest intellektuellt öppna. Det är vad jag tycker. 

mynona:

Det beror ju lite på: jag tycker inte om organiserad religion, och det är det jag identifierar med begreppet "religion". En privat, enskild icke dogmatisk och föränderlig "andlig/existentiell övertygelse" som inte påprackas någon annan, däremot, ser jag snarare som något positivt: en sådan människa upplever jag som mer öppen, fördomsfri och intellektuellt elastisk än både traditionellt religiösa människor, som bara tänker i citat, eller stenhårda vetenskapliga rationalister, som bara tänker i forskningsresultat: de är båda två lika stora oresonliga fanatiker. Agnostiker är förstås det ideala, de som är mest intellektuellt öppna. Det är vad jag tycker. 

man måste inte ha en andlig övertygelse för att kunna tänka i andra termer än empiriska studier. angående din egen andliga övertygelse så har den visat sig vara dogmatiskt ett flertal gånger då du uttryckligen sagt att vissa metafysiska antaganden är du inte beredd att diskutera.

agnostiker är en feg hållning som bekräftar teismens diskursprivilegium. jag definierar mig inte som agnostiker i frågan om guds existens ett dugg mer än vad jag gör i frågan om [valfritt absurt exempel]. jag har tillsvidare noll anledning både att vara teist, och att iaktta någon särskild öppenhet inför att teism kan stämma. jag är inte "agnostiker", jag är inte neutral; jag är ateist. jag tror inte på gud. och det finns ingen särskild moralisk plikt eller poäng i att vara extra öppen inför just religiösa idéer. jag är lika öppen inför att min tandborste spontant har migrerat till brevlådan medan jag är hemifrån som inför att gud existerar. jag utesluter ingen av möjligheterna, men jag utmärker mig inte heller genom min neutralitet i dessa frågor. det verkar rimligt att utgå från att gud inte finns, och att tandborsten ligger kvar. varför ska jag kalla mig religiös agnostiker? ateism betyder inget ontologiskt absolut, det betyder inte att man tror på icke-gud. det betyder bara att man inte tror på gud. det finns stort utrymme för sund skepsis och metodiskt tvivel i den positionen. agnostiker kallar man sig å andra sidan rimligen om man finner båda sidor lika möjliga och lika troliga och vill göra en poäng i sig av just detta. men då har man som sagt redan gått med på religiösa premisser. det är inte lika troligt att ett random specifikt sakpåstående är sant som att det inte är det. man blir inte intellektuellt öppen av att säga "Javisst kan gud finnas, ingen vet så det är ju lika troligt som att han inte finns", precis som man inte blir det av att säga "javisst kan tandborsten spontant ha migrerat till brevlådan medan jag var borta, ingen vet så det är lika troligt som att det inte har hänt".

Anura: Nej

Möjligtvis om han var kristen. Definitivt inte muslim eller jude.

thl*kt N.: angående din egen andliga övertygelse så har den visat sig vara dogmatiskt ett flertal gånger då du uttryckligen sagt att vissa metafysiska antaganden är du inte beredd att diskutera.

Nej, det har du missförstått. Att jag inte vill diskutera min övertygelse har inget att göra med att den är dogmatisk. Det har att göra med att jag inte har den emotionella motståndskraften att stå ut med att få mina inre övertygelser respektlöst dissekerade och hånade, och det är inte för att de är rigida eller intellektuellt felaktiga, utan för att det innebär en integritetskränkning att behandla den typen av övertygelse som ett ämne för debatt. vad leder det till annat än till sårade känslor? Jag har svar på varenda fråga en rationalist skulle kunna ställa. jag undviker det inte för att jag är rädd för att förlora min övertygelse, eftersom jag har en helt annan utgångspunkt än rationalisterna, och jag har inga svårigheter att förstå och till och med hålla med om deras argument till punkt och pricka utan att rubbas. Jag vet att jag skulle vinna den argumentationen enbart i mina egna ögon, och inte i deras, vilket är okej eftersom vi har olika utgångspunkter och jag förstår dem båda, men jag ser inte att en sådan strid är värd de sårade känslor som skulle åstadkommas i ett redan depressivt sinne.

Jag förstår inte vad en sådan debatt skulle tjäna till. Jag accepterar och erkänner fritt att min, liksom alla existentiella övertygelser, inte kan motiveras på ett "rationellt vetenskapligt" vis, men det är heller inte av betydelse, eftersom hela ämnet utgår från en helt annan premiss. Jag känner till motargumenten, och jag håller med om dem utifrån den utgångspunkten, men jag har inte denna utgångspunkt. jag och en motståndare skulle tala från helt olika utgångspunkter som fungerar enligt olika premisser, och eftersom vi följer olika regler i samtalet kan en debatt inte fungera. "Andlighet", som jag definierar den, handlar om en personlig privat övertygelse som kräver ett särskilt tänk: att känna in sin egen instinkt och själv komma fram till vad man tror kan stämma utifrån en annan form av "logik" än den man använder när man talar rationellt, men också en annan än den man använder när man talar emotionellt. Det är en form av tredje logik som är svår att förklara om man inte är öppen för tänket, men det handlar om en personlig form av intitutiv känsla.

Rationalisten vägrar som regel att förstå den utgångspunkten, utan viftar bara bort den som "dum i huvve/önsketänkande/irrationalitet etc etc", eftersom hen vanligen inte är beredd att använda sig av någon annan utgångspunkt än den som används vid en rationell vetenskapsdebatt. Det förstår jag och respekterar och accepterar, men att tala om ett ämne från så skilda utsiktspunkter ser jag som meningslöst eftersom man då följer helt olika regler i samtalet. Vad man får ut av en sådan konversation vet jag inte.

Vet inte hur jag ska utrycka mig, men hoppas jag lyckats framföra något begripligt. Min privata övertygelse diskuterar jag inte, och det är av uteslutande emotionella integritetsmässiga skäl. Jag hade lika gärna kunnat detaljbeskriva hur jag älskar min mamma, hur jag har sex med någon jag gillar, vad jag känner för mina minnen, och lägga ut dem för rationell dissekering: inga motargument hade förändrat något, men jag hade sårats av dem eftersom det innebär en form av integritetskränkning, inte för att jag hade blivit argumentationsmässigt eller intellektuellt besegrad. En andlig övertygelse blir personlig därför att den hämtats från de djupaste delarna av ens egna inre funderingar och känslor och därför blir en kränkning av den integritetskränkande, jag föreställer mig att det är värre än att kränka en religion, som ju handlar mer om en kopiering av ett regelverk någon annan har hittat på

Jag tycker att man går miste om en del som kunnat kompletera en som människa om man inte är öppen för att använda olika former av tänk som alla egentligen borde kunna använda, och det gäller religiösa likväl som rationalister. det finns många olika former av logik (ja, jag kanske använder ordet fel, jag är inte lingvist) som människan är förmögen till.
Det finns betydligt fler skikt i en människas väsen än motpolerna "irrationell emotionalitet" och "rationellt förnuft". Religion ser jag som ett sätt för osjälvständiga människor att slippa tänka: överdriven rationalism har likheter med det, men det är också lite mer irriterande för mig, för rationalister borde ändå ha större möjlighet att förstå hur viktigt det egentligen är att inte censurera sitt intellekt, för det är en form av censur det handlar om här, och till skillnad från religiösa människor, av vilka mina fördomar tyvärr inte väntar något bättre, så hade jag väntat mig att rationella intellektuella ateister borde kunna förstå det. och det tror jag ofta att de faktiskt kan, om de inte hade vägrat av princip.

Det här är en värdefull del av mig som jag inte visar för någon och inte lägger ut för dissekering. Min övertygelse stryper inte andra tankar: den kräver inte olika delar av mig, som både religiösa människor och rationalister får delar av sig själva kvävda. den tillåter mig förståelse för alla sidors argument, även om jag inte alltid håller med om dem. jag säger inte att detta blir möjligt på grund av den: jag säger att det inte förhindras av den. och jag tycker att både religion och stenhård ateism ofta innebär ett sådant hinder för andra.

det finns också gott om människor med en liknande övertygelse som min som är fullt beredda att diskutera den och ständigt gör så. kanske hade jag också tyckt att det vore berikande att göra det om jag mådde bättre eller kände större tillit. jag hör i alla fall på andras övertygelser, både religiösa, rationalistiska, andliga och agnostiska, utan att ha några problem med att förstå dem och tänka mig in i hur de funkar. det är inte nödvändigt att hålla med om något för att förstå.

thl*kt N.: agnostiker är en feg hållning som bekräftar teismens diskursprivilegium. jag definierar mig inte som agnostiker i frågan om guds existens ett dugg mer än vad jag gör i frågan om [valfritt absurt exempel].

jag tycker inte man behöver tro på en gud för att vara agnostiker. jag har aldrig brytt mig så mycket om gudar mer än att de är intressanta när jag läst om utdöda polyteistiska religioner/mytologier. har själv ingen plats för någon gud i min existentiella övertygelse, så jag betraktar mig inte som teist.

thl*kt N.: man måste inte ha en andlig övertygelse för att kunna tänka i andra termer än empiriska studier.

det har du rätt i: det är inte nödvändigt, och det är just därför jag tycker det är så synd att rationalister ofta verkar oförmögna att göra det. Mitt intryck av merparten av rationalister är att de är ovilliga att ens försöka tänka i några andra banor än de som utförligt har pekats ut av empiriska och av vetenskapen bekräftade godkända forskningsresultat, och att de följer sådana på samma sätt som en religiös följer bibeln/koranen, och de visar heller ingen respekt för andra som tänker i andra banor utan bemöter alla andra tänkesätt med aggressivt hån precis som religösa människor gör. jag uppfattar det som sällsynt att de ens är villiga att försöka bara känna efter i sitt eget inre väsen vad som känns rätt, en mänsklig förmåga som för mig känns som en värdefull och ursprunglig del av människans väsen, och som jag har respekt för, men som av dem brukar avvisas som "vad irrationellt typiskt kvinnor sånt är känslor och därför kan de inte tas på allvar". För mig är det en slags fattigdom att avvisa sin egen förmåga att själv känna efter vad som kan stämma, att vara självständig i sann bemärkelse. Det är att kväva sin egen intellektuella självständighet.

För  du har rätt i att rationalister-ateister har möjlighet att tänka i andra termer än empiriska studier. det stämmer. De har i själva verket betydligt bättre möjlighet att göra det än de religiösa. Ändå är det min upplevelse att det är ovanligt att de gör det. Och det är en form av slöseri.

thl*kt N.: jag har tillsvidare noll anledning både att vara teist, och att iaktta någon särskild öppenhet inför att teism kan stämma. jag är inte "agnostiker", jag är inte neutral; jag är ateist.

jag vet inte vad jag är när jag har en existentiell övertygelse utan att tro på gud, för då är jag inte teist men ändå ingen ateist, så kan inte kommentera den saken. är likgiltig inför gudsbegreppet. Tror inte på någon farbror i himmelen. Min övertygelse handlar mer om hur livet och döden organiseras och känslor skapas, jag intresserar mig inte mycket för gud.

thl*kt N.: och det finns ingen särskild moralisk plikt eller poäng i att vara extra öppen inför just religiösa idéer.

jag tycker att man ska vara öppen för allt och vara villig att försöka förstå allt, även om man inte håller med om det. jag ger inte religiösa idéer någon särställning. att jag inte diskuterar min förändrar inte det, för det är inte av intellektuella orsaker jag vägrar tala om den, utan för att jag inordnar den bland de ämnen jag ser som en del av min integritet

thl*kt N.: jag är lika öppen inför att min tandborste spontant har migrerat till brevlådan medan jag är hemifrån som inför att gud existerar. jag utesluter ingen av möjligheterna, men jag utmärker mig inte heller genom min neutralitet i dessa frågor. det verkar rimligt att utgå från att gud inte finns, och att tandborsten ligger kvar. varför ska jag kalla mig religiös agnostiker?

det behöver du inte, men om jag förstår dig rätt, och du menar att du har viljan (för jag tvivlar inte på att du har förmågan) att kunna sätta dig in i olika tänkesätt, då hade det gett en bättre bild av den öppenheten. Vad du menar är att du är teoretiskt öppen för att tänka i alla banor, men att du tills du får incitament för motsatsen väljer en hållning och därför en beteckning du tycker bäst beskriver den hållningen: för närvarande är du ateist därför att du inte har något incitament att vara annat, men du är öppen för andra teorier. du ogillar att kalla dig agnostiker därför att du tycker att det beskriver en jämlik övertygelse om att båda sidor är lika troliga, och det är en oärlig beteckning för dig, som för nävarande bara är övertygad om den ena sidan. jag tror att jag förstår, och respekterar den hållningen, som jag tycker verkar i karaktär för dig.

det blir språkförbistring då i så fall, men kanske beror på att jag har en tendens att ge ord mina egna definitioner (det är åtminstone vad nachac har brukat påstå och förebrått mig för). Jag låtsas iosfg inte att jag talar för någon annan än mig själv, men för mig är såväl teist som ateist att välja hållning, och har man gjort det låser man ofta fast sig vid den. För mig är agnostiker en person som mycket väl kan ha en fast övertygelse, men kallar sig agnostiker för att signalera: "jag är öppen för fördomsfria diskussioner och försöker gärna förstå, fast jag har min övertygelse". Jag tycker själv att jag motsvarar den typen av agnosticism, jag har min övertygelse, men jag lyssnar och jag tror mig förstå, även om jag kanske inte blir övertygad.

thl*kt N.: ateism betyder inget ontologiskt absolut, det betyder inte att man tror på icke-gud. det betyder bara att man inte tror på gud.

i praktiken betyder det ofta: "jag tänker håna allt som inte har blivit godkänt av empiriskt vetenskaplig forskning och vägrar att ens teoretiskt försöka förstå något annat än det".

thl*kt N.: det finns stort utrymme för sund skepsis och metodiskt tvivel i den positionen.

det borde det finnas, men som jag utryckt ovan har jag ett dåligt intryck av att det ofta inte är så.

thl*kt N.: agnostiker kallar man sig å andra sidan rimligen om man finner båda sidor lika möjliga och lika troliga och vill göra en poäng i sig av just detta.

om du ser det så förstår jag varför du inte vill kalla dig själv agnostiker. jag ser agnostiker som människor som är öppna för båda sidor av saken och inte låter sitt sinne styras slaviskt av vare sig religiösa skrifter eller de senaste forskarrönen; jag ser de som de som placerat sig i en mittenposition och inte låst fast sig vid något utan kan fundera fritt. jag ser det som mindre av ett ställningstagande, och det är den poängen jag ser: en poäng om öppen fördomsfrihet till skillnad från en ställningstagande som från ena hållet (teism) är som en mjuk vägg och från andra hållet (ateism) som en benhård vägran.

thl*kt N.: man blir inte intellektuellt öppen av att säga "Javisst kan gud finnas, ingen vet så det är ju lika troligt som att han inte finns", precis som man inte blir det av att säga "javisst kan tandborsten spontant ha migrerat till brevlådan medan jag var borta, ingen vet så det är lika troligt som att det inte har hänt".

man blir inte intellektuellt öppen genom att säga: "Det här har inte bevisats genom vetenskapligt godkänd empirisk forskning och därmed är det bara irrationellt känslotjafs som man inte ska ta på allvar". intellektuellt öppen är man om man är villig att tänka i alla banor, vara öppen för alla föreställningar med tanke och känsla. man kan vara det utan att hålla med. jag har aldrig haft något problem att förstå varenda rationellt vetenskapligt empiriskt argument som någonsin har lagts framför mig: jag har förstått det, i princip alltid funnit det fullt klartänkt logiskt och vettigt, och mycket ofta hållit med om det. Rationalister har däremot i princip aldrig varit villiga ett ens göra ett försök att tänka på ett annat sätt än sitt eget. jag kan jämföra det med de religiösa, som är oförmögna att förstå en annan hållning än den de själva har. jag ser det som viktigt att visa ödmjukhet inför sin egen okunskap, det är ingen kokett eller oviktig princip för mig. 

Jag tycker det här inlägget blev för långt eftersom det är en roman på tolv sidor, men postar det ändå så är det en gång för alla sagt, eftersom det kommit upp flera gånger tidigare och jag då inte orkat tala om det. 

Ja, om hon kan tänkas bryta mot vissa regler 

Sedan måste jag tillägga...

stolt blond svenska:

Möjligtvis om han var kristen. Definitivt inte muslim eller jude.

... att jag misstänker att jag skulle ha lättare att ha överseende med en "väldigt religiös" kristen än vad den religiösa kristna skulle ha med mitt levene... sex, drugs and rock 'n' roll.  

Nej trorninte de