Jag har börjat uppleva det här efter att ha hört talas om solipsism och ''the problem of other minds'', brain in a jar och fenomenalas. Jag har också börjat uppleva det direkt efter att ha läst ''The egg''. Jag har försökt motbevisa solipsismen oavsett om att jag är redan medveten om att den inte kan motbevisas. Det är ingen motsägelse att acceptera att intrycken som ger yttervärlden existerar och samtidigt konstatera att man troligtvis är den enda som kan uppfatta dem.
Hur släpper man solipsism tankarna ifall dessa tankar kan störa i ens vardag? Jag vill gärna ha ett bevis på att andra människor finns. Kan man bevisa deras medvetande? Jag vill iallafall inte vara ensam i världen. Jag vill veta om ni fortfarande existerar även ifall jag inte ser er. Quote: från någons blogg som upplevt detsamma ''If you’ve ever experienced it, you’ll understand the overwhelming feeling of immense and indescribable loneliness, even though your rational mind is telling you it’s an illusion and isn’t true.'' och en till som gett stöd “A human being is a part of a whole, called by us a ‘universe’ a part limited in time and space. He experiences himself, his thoughts and feelings as something separated from the rest… a kind of optical delusion of his consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest to us. Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty.” (Albert Einstein)
För att förstå mer: https://en.wikipedia.org/wiki/Solipsism_syndrome
https://en.wikipedia.org/wiki/Solipsism
https://en.wikipedia.org/wiki/Brain_in_a_vat
Här är länkar som bidragit till min ångest, ångrar att ha läst varenda en:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Om_ett_träd_faller_i_skogen
https://en.wikipedia.org/wiki/Phenomenalism
http://www.learning-mind.com/10-mind-blowing-theories-that-will-change-your-perception-of-the-world/
Man slutar ägna sig åt tramsfilosofi. Lägger Decartes dravel åt sidan och tar sig i kragen.
Men det känns som att det enda sättet att låta det bli är att glömma det helt vilket inte är lätt.