Har bara allmänna kunskaper om psykologi. Mitt råd är att du lånar böcker om olika vanliga fobier, de har ofta en utbredd beskrivning om vad fobin kan bero på.

Generellt kan man säga att den genetiska faktoren kan vara att personer som utvecklar fobier har ärvt en större stresskänslighet.

Vid traumatiska situationer sker ofta ibland en betingning som utvecklar fobi mot olika objekt. T.ex. om en person blir rånad kvällstid kan denna utveckla fobi mot mörker överlag då mörkret har blivit ett betingat stimulis, någonting personen förknippar med den hemska känslan vid rånet.

Gå och låna några böcker vettja! Jag vet två bra böcker om social fobi iaf A. Kåver-Social och ångest och T. Furmark-Social fobi: effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi.

Visst så kan "traumatiska situationer" många gånger bidraga till att vissa ting förknippas/påminnes om de traumatiska händelser.
Enkla ting som om man vart med om en brand, så kan man känna obehag när det luktar röki, brinnande värmeljus, tändare eller liknande. Såväl så kan mer komplexa förknippelser förekomma, som att man känner obehag inför djur överlag om man blivit biten av en hund eller liknande som liten (till exempel).

Det finns nästan fobier för vadsomhelst, vanligheter är fobi för höjder, spindlar, insekter, ormar, eld, flyg, vissa ljud, ensamhet, mörker, vatten, vissa konsistenser, trånga utrymmen/instängd, gentemot personer eller för personer¨ med flera...

Tyvärr så kan jag inte skriva något om din huvudfråga. Tror knappt detta vart till hjälp men 

Känner en sjuksköterska som stack sig på en patients kanyl (vilket är väldigt allvarligt ifall patienten bär på någon smitta) och nu jobbar han inte alls inom vården eftersom han har utvecklat en fobi för både det ena och det andra som har med människor som vårdas att göra. Allt mellan sprutor till spyor från svullna ben till gulsot. Men det är ju inte så "allvarligt", kanske inte är det du söker. Annars, av egna erfarenheter, så tycker jag att min fobi har utvecklats av att folk påpekade mina "fel". När jag var yngre rodnade jag då och då, men tänkte inte så mycket mer på det- tills folk började kommentera det. Jag minns fortfarande varje specifik person som påpekat det och exakt vad dom sa. Jag har sen dess, under cirka 5 år, utvecklat någon form av social fobi. Jag  började alltså bli rädd för att rodna och det gjorde ju att jag rodnade mer. Så är det även idag, men nu har jag ju lite mer perspektiv på det. Jag har ej sökt hjälp, för det vågar jag inte. Men symtomen stämmer och jag har väldigt mycket ångest när jag är bland folk. Jag har många gånger funderat på om det skulle vara detsamma även om dom inte kommenterat mitt rodnande, men jag tror faktiskt inte det. Det var den utlösande faktorn. Önskar att folk tänkte lite mer på vad som kommer ur deras munnar. Å  andra sidan var vi inte så gamla... Aja, hoppas det var till någon hjälp! 🙂