Mina föräldrar separerade sommaren 2006 och sen dess har det varit ständigt bråkande. Ibland har det varit lugnt, men minsta lilla felsteg och brakar helvetet lös igen. Det är precis vad som hänt just nu. 

Juli 2011 blev min mamma allvarligt misshandlad och nästan mördad, efter det började alkoholdrickandet varje kväll, barbesök varje helg och ibland gick jag omkring i lägenheten och oroade mig över min mamma för att hon inte svarar på sms eller svarar när man ringer, och sen får man reda på att hon däckat hos någon random snubbe i stan. Hon åkte på rehab samma år i Oktober, hon fick Antabus och knaprade dom flitigt i några månader tills hon själv bestämde sig för att allt var under kontroll, även fast kuren inte var slut. Hon var nykter i säkert ett halvår innan hon började dricka igen, och den här gången ställde mina syskon ett ultimatum till henne; fortsätter hon att dricka såsom hon gjorde då, ja då får hon inte träffa sina barnbarn längre. Hon slutade nästan genast efter det, och höll uppe i säkert ett år. 

Nu har hon en sambo - som för övrigt bor med oss - som inte dricker alls, men accepterar att mamma dricker en lågalkoholhaltig öl någon gång ibland. Jag kan acceptera det också, men ibland så blir det för mycket för mig. Ibland köper hon hem ett till 6-pack med öl när det redan står ett 6-pack i förrådet. Men annars så har hon det under kontroll och hennes sambo håller koll på henne vilket jag är evigt tacksam över eftersom det var jag som fick hålla koll på mamma när hon drack som värst och hjälpa henne när hon var dyngrak och hjälpa henne när hon var bakfull och spydde floder. 

Mamma har 5 barnbarn, och mina syskon ställer skyhöga kvar på henne som mormor. Vi har nyligen köpt en sommarstuga strax utanför Strängnäs och hon åker dit rätt så ofta för att sköta om trädgården, vilket mina syskon inte uppskattar alls. Dom vill att hon ska vara i stan och närvarande ifall dom behöver henne. Enligt mig så verkar inte mina syskon acceptera att mamma har ett eget liv, dom vet inte ens om att mamma nästan blev mördad för 2 år sedan och det tycker jag är jävligt dålig stil av dom. Dom accepterar heller inte ett "nej" ifall dom frågar om någonting, och om man säger "nej" så blir man kallad självisk och otacksam. 

Nyligen har mina syskon slängt glåpord mot mamma, som t ex martyr. Jag hamnar rätt i skiten eftersom jag bor hos min mamma. Dom ringer mig ständigt så fort dom bråkat med mamma, och jag måste sitta och lyssna på allt skit dom har att säga. En gång sa jag "Har ni något att säga om mamma, så säg det till henne och inte till mig", vilket jag inte skulle ha gjort eftersom dom blev skit förbannade på mig och sa att jag var precis likadan som henne och att jag borde vara mer som pappa. Men jag står för det jag sa, för jag är rent utsagt skit trött på allt jävla bråk hela tiden. 

Nu när båda syskonen inte pratar med mamma, så ringer dom till mig så fort dom behöver någonting som om jag vore någon jävla barnflicka. Så fort jag säger nej, blir dom förbannade, men numera så har dom börjat acceptera att JAG säger nej, men inte när mamma säger nej. Dom dyrkar våran pappa som om han vore någon jävla gud, vilket han inte är. Han är minst lika självupptagen som våran mamma, men ändå älskar dom honom mer än vad dom älskar mamma - kvinnan som födde de jävlarna. 

Jag är trött på den här skiten, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har pratat med en skolpsykolog och en psykolog på vårdcentralen om detta, jag har gått till Familjens Hus och pratat om detta, men ingenting verkar hjälpa. Jag vet att ingen är perfekt och ingen kommer bli perfekt heller. Alla gör sina misstag, och man borde förlåta dom för det dom gjort och sagt, men nej då, förlåta existerar inte i min familj. Tar jag upp detta så blir båda parterna skit förbannade, och jag kan heller inte undvika det för jag blir så jävla sårad när dom slänger elaka kommentarer och ser ner på den kvinnan jag älskar mer än själva livet.

Vad fan ska jag göra? Jag orkar inte mer.