Ett evigt kretslopp. Tanken skrämmer mig samtidigt som den glädjer.
Läskigt att aldrig kunna försvinna, att tvingas leva. Men detta är väl inget vi är medvetna om ändå, panikångesten som uppstår när man kommer till insikt i samband med återfödelsen lr ngt.
Tror ni i sådana fall att våra handlingar i livet påverkar det som kommer efter? Som Karma på ett vis, att du som god varelse föds in i ett lyckligare liv så att säga. "Livet är vad man gör det till". Jo, men still.. Alla föds ju trots inte med samma förutsättningar.
Hur skulle det gå till?
tror inte vi kmr ha ngt minne av att tidigare ha levt, om vi föds om på nytt
kan vara energin som omvandlas till ny energi men tror vi "dör när vi dör"
tror det eftersom jag inte kan veta något annat
S3ON: Nej, finner det osannolikt
Nej, för det första verkar vi som individer inte vara annat än våra gener + våra minnen. Generna återföds inte utan är unika, likaså minnena som finns lagrade i hjärnan. Vad skulle isf fortsätta leva vidare? 
För det andra, vad finns det som helst för bevis på att vi skulle återfödas? Vi vet att vi föds, lever och dör, men vad finns det för fakta som ens talar för att vi återföds eller på något annat sätt lever vidare? Jag ser det som en ren fantasi.
S3ON: Nej, så kan det omöjligt vara
Energin som du består av "försvinner" ju inte, alla energi består men omvandlas till nya former. Däremot kommer ditt medvetande som det ser ut i sin nuvarande form att försvinna när du dör. Ditt medvetande är beroende av din hjärna, så länge du inte återföds med en exakt kopia av din nuvarande hjärna (med samma minnen, erfarenheter etc.) så kommer du aldrig att vara samma människa.
Vill tro det, men det gör jag inte.
Som Zymba, vill tro det. Men finner det svårtsmält.
Klart det är möjligt, att vara tvärsäker på att det inte är så är naivt med tanke på att vi faktiskt inte vet vad som händer efter döden. Det är inte särskilt svårt att intellektuellt argumentera för att psyket skulle vara fristående från kroppen. Det har alltid framstått som så hycklande för mig att vara hundraprocentigt tvärsäker på att det inte finns ett liv efter döden när vi inte känner till det mer än motsatsen, och fantasilöst att inte kunna lägga upp en alternativ möjlighet om man bara har ett hyggligt vältränat intellekt. Men det är bara jag och folk brukar inte ha förmågan att kunna diskutera sådana frågor utan att gräla, det blir ungefär som med politik.
mynona: Klart det är möjligt, att vara tvärsäker på att det inte är så är naivt med tanke på att vi faktiskt inte vet vad som händer efter döden
Hur vet du att det är möjligt, apropå att vara tvärsäker? Jag ser det snarare som hycklande att inte vara ärlig med sin tro. För mig är tankar om liv efter döden inget annat än urspårat meningssökande:
Klinger presents an evolutionary perspective on personal meaning. He proposes that the search for meaning and purpose is rooted in biology to the extent that goal striving is a biological imperative of all zoological organisms. It is human beings' cognitive and symbolic capacity that elevates this biological drive to the transcendent experience of higher purpose and meaning. Similarly, it is their emotional reactions to goal striving that result in affective richness. In short, cognition and emotion are intimately related to the pursuit of life goals and contribute to the experience of meaningful living. Klinger describes the results of numerous experimental and physiological studies that shed light on the cognitive and emotional processes related to goal striving.
Schism: Hur vet du att det är möjligt, apropå att vara tvärsäker?.
Att säga att det är möjligt är inte att ta ställning, utan att lämna möjligheten öppen för båda alternativen, medan att säga att det är omöjligt är att ta ställning och vara säker i en fråga som inte har ett svar: och när det gäller en fråga där man inte vet svaret, så framstår det som bättre att lämna möjligheten öppen än att bestämma sig tvärsäkert för ett av alternativen i en fråga där vi inte vet svaret. Det enda vi vet är att kroppen med säkerhet dör. Detta vet vi med säkerhet. Det är allt. Om människan har ett fristående psyke vet vi inget om, för om det skulle vara så, går det att teoretisera om hur den kan leva vidare även när kroppen dör. Men, så som varande kroniskt depressiv är jag inte så mycket för bråk, så jag brukar må bäst när jag struntar i den typen av diskussioner, liksom i politik. Kan lägga till att det inte är just säkerheten på att det är omöjligt i sig som provocerar mig, utan den hånfullhet som de visar sina motståndare. Man har inte råd att uppvisa hånfullhet i det fallet, särskilt om man visar hån genom att framställa sig själv som mer rationell trots att man själv är säker i en fråga där man inte känner till svaret. De som är säkra utan att håna sina motståndare kan jag respektera och gör det också, då de flesta jag känner inte verkar tro på något fristående psyke.
Eventuellt, men jag befinner mig nog på sista vändan genom livet innan jag förenas med världssjälen
