Tjena, det är såhär att jag har ett jävligt stort problem som tynger ner mig dag för dag. Jag orkar inte med detta ännu mer. För att göra en lång historia kort så kan jag börja med att berätta att mina föräldrar är överdrivet stränga och överbeskyddande. Och detta är inte jag som tar i eller överdriver, det går snabbare för mig att räkna upp de få saker som jag får lov att göra, än de saker som jag inte får. Hur sjukt är inte det? Jag fyller 17 år om 3 månader. Jag är en ansvarsfull och mogen tjej, ändå litar de inte på mig?! De har sagt rakt upp i ansiktet på mig att de inte litar på mig. Alltså vad i helvete?! Jag har inte gjort ett skit (inte som de vet om i alla fall) som givit dem en anledning att misstro mig. De behandlar mig som en 7-åring. När jag ska gå ut vill de veta vart jag ska, vem jag ska träffa, vad vi ska göra osv osv. (Inte nog med detta så ringer/smsar de mig när jag är med mina kompisar för att hålla koll) Om jag vägrar att svara på dessa förhör innan jag går ut så blir dem jääävligt misstänksamma och förbjuder mig att gå ut alls. Jag får inte lov att festa, jag får inte dricka eller röka, jag får inte ha pojkvän, jag får inte gå ut på kvällar/nätter, jag får inte gå till klubbar, jag får inte vara med kompisar de anser är "dåligt umgänge". Jag får knappt sova över hos mina tjejkompisar om de inte vet allt om denna personen och hennes föräldrar (skulle jag bara fråga om att få sova över hos en killkompis skulle helvetet bryta lös). De vägrar att övningsköra med mig även fast det är dags nu, mamma skyller på att hon inte tycker att jag är mogen. Jag har försökt diskutera med henne men då säger hon bara "Det är inte dags för dig nu, slutdiskuterat". Pappa är konflikträdd och vill inte blanda sig i . Därför bestämmer mamma i princip allt.
Frihet är helt ärligt det viktigaste för mig i livet. Och som det känns nu, så känner jag att jag inte får leva mitt eget liv, jag känner mig som en fånge utan talan i mitt eget hem. Det är hemskt. Jag står inte ut. Jag gråter nästan varje dag, mest på natten för att de inte ska se eller höra mig, de blir bara upprörda om de ser mig gråta. Det värsta av allt är att jag måste ljuga, ljuga, ljuga hela jävla tiden. Jag har förmodligen brutit mot de flesta av deras regler, i hemlighet såklart... de vet inte om det. Detta tar slut på mig, jag orkar inte ljuga längre.. om vart jag ska, om vad jag ska göra. Jag vill bara leva ett vanligt liv efter mina egna regler, inte deras, är det så mycket begärt? Om de fick reda på allt jag gjort bakom deras rygg skulle de säkert låst in mig i en källare och låtit mig stanna där för evigt! Helt ärligt så vill jag inte ljuga, jag är faktiskt (tro det eller ej) en ärlig person som avskyr folk som ljuger. Men alla deras regler hit och dit och drivit mig till gränsen! För att kunna leva mitt liv som jag vill är jag tvungen att ljuga! Jag vill ha en bra relation med mina föräldrar, jag vill kunna prata med dem om allt. Men det kan jag inte.
Som det ser ut nu så är jag fast besluten att flytta till min egen lägenhet när jag fyller 18. Det är inte det optimala valet eftersom jag går på gymnasiet och har riktigt mycket plugg att sköta och dessutom så vill jag gå ut med bra betyg. För att klara av en egen lägenhet måste jag klara av hyran, med andra ord behöver jag fixa ett jobb och jag vägrar hoppa av gymnasiet för jobba. Därför kommer jag antagligen få jobba på sena kvällar och helger och inte ha lika mycket tid till skolan. Men det är ett år tills dess... och jag vet inte hur länge jag kan stå ut med detta mer! Har ni några tips till mig? 
Ni som flyttat till egen lägenhet vid tidig ålder får gärna ge tips med!
PS. Ni som säger "Vad glad över att du har föräldrar som bryr sig om dig" vet uppenbarligen inte hur det känns att ha överbeskyddande föräldrar. Det är lika hemskt som att ha föräldrar som inte bryr sig alls!
Kram 
Dricka, röka och gå på klubbar brukar väl ingen sjuttonåring få? Var glad att de bryr sig om dig. Om ett år får du bestämma själv vad du gör utanför deras hem.
Isola:
Ja möjligtvis inte röka och dricka, eftersom det är 18års gräns på det. Men jag vet att många av mina kompisars föräldrar låter mina kompisar dricka med måtta, så länge de sköter sig. Och det finns klubbar med 16-års gräns. Jag har ju druckit även fast mina föräldrar inte vet om det, och jag vet hur mycket jag klarar av att dricka innan jag blir full. Jag kan ta hand om mig själv, det är detta de inte förstår! Jag vill bara att de ska veta att bara för att jag vill dricka så betyder det inte att jag vill bli stupfull som de säkert tror. Men detta kan jag ju inte säga till dem.. De bryr sig möjligtvis om mig men det är inte så jag känner det när dem är sjukligt överbeskyddande mot mig. Det driver mig bara bort från dem.. att dem inte fattar det. :((
Ja den där typen av auktoritet tenderar att förlösa sin motsats i form av dina regelbrott och alla lögner, något annat vore märkligt. Jag har inget råd att ge dig egentligen men förutsatt at dom inte beter sig våldsamt mot dig och i och med deras försörjningsplikt så undrar jag vad deras makt grundar sig på? Vad kan dom göra om du sätter emot? Prova att visa vart du drar gränsen för deras "rätt" att inskränka din frihet.
Hur mycket av det som står i inlägget har du pratat med föräldrarna om?
"Jag får inte lov att festa, jag får inte dricka eller röka," Buhu va synd om dig då
Det är dags att bli en tonårsrebell! Skit i vad dina föräldrar säger och lev ditt eget liv 
BEEN THERE DONE THAT!!! och av min egen erfarenhet så är det absolut bästa att faktiskt prostestera TVÄRT! visa dem att det inte är okej, i vanliga fall har man liksom inte röst och de dem säger är det som gäller, jag vet. men skrik, skäll, få ett riktigt utbrott och tvinga dem att lyssna helt enkelt. de kommer att bli helt blown away och vilja sitta ner och prata, och då skall du säga allt detta som du skrivit och försöka komma på ett sätt så att ni kan mötas på mitten. det funkade för mig och trots att mina föräldrar är strängare än vanliga föräldrar så är det heaven för mig nu i alla fall. Lycka till!
föräldrar är till för att begränsa sina tonåringars frihet så de inte tar dumma beslut. Prata med dem om allt detta, utan att bli arg eller brusa upp. Kommunikation är A och O och märker de att du verkar gå att lita på kan de ge dig mer och mer frihet allteftersom. Att du säger att du gör saker bakom dina föräldrars rygg, ja, det känner de säkert av och därför törs de inte släppa på tyglarna för dig. Mycket möjligt. Tillit är inget man har rätt till, utan det måste man förtjäna.
det var så för mig förut, pratade med dom flera gånger och lade fram goda argument för varför jag skulle få göra det jag ville. det fungerade.
tycker synd om dig.. men du har ju iaf bara 1,3 år kvar tills du får göra vad sjutton du vill. flytta ut på din 18 års dag!
