skolan är jobbig, men det livet är jobbigare. 

Jag ville inte behöva gå iväg till toalett under lektion, så jag gick till toalett varje rast i ett och ett halvt år, och sedan började skolka väldigt mycket sista månaden av nian.

sedan i gymnasiet skolkade jag från alla lektioner på grund av det här problemet, att jag inte känner mig bekväm med att sitta i ett klassrum med andra personer.

och nu har jag förflyttats till en annan skolform i skolan; jag sitter ensam i ett rum, och lärarna kommer till mig ibland.

jag har skolkat mycket även här också, eftersom mitt oro inte är borta helt, jag är inte bekväm med lärarna, och jag har ingen motivation att vara i skolan, för det känns ganska meningslöst. Det finns mycket politiskt korrekt skräp i läroplanen. Dessutom instämmer jag inte med skolans metoder, att man ska lära sig särskilda saker. Jag tycker att elever ska välja vad de vill lära sig. och att det inte ska finnas några prov, och sådant.

Problemet ligger ju i att 95% av allt man lär sig i skolan kommer man glömma just pga att det är oanvändbar information som kommer aldrig någonsin komma till nytta. Så det känns ju lite meningslöst att man ska behöva studera i typ 15 år av sitt liv.

Lel dont get me started tack

det är dåligt att man inte får välja mer själv vad man vill göra typ om man vill göra mer engelska eller nåt man tycker är roligt istället för att alla gör samma hela tiden 

ingen åsikt

Skolan har varit nice imo. Högstadiet var ganska jobbigt för att det var så många parallella ämnen och alldeles för mycket som hände samtidigt, men det blev bättre på gymnasiet iom att det var mer koncentrerat (och mer fokus på det man tyckte om då man fick mer valfrihet).

Kul att lära sig nya saker och att komma ut och träffa människor. Såklart man stressat upp sig över prov och sånt, men det har också varit en skön känsla när man väl fått proven gjorda.

Väldigt god mat under gymnasietiden också, den saknar jag skarpt nu.

Det blir vad man gör det till. Har man en bra inställning till skolan och dess syfte, samt kanske vet vad man i framtiden vill jobba med kan skolan bli en helt annan upplevelse. Jag vill inte säga att jag älskar skolan, inte just nu iallafall. Råkar vara på ett ställe med lärare som inte alltid fattar vad de håller på med, ser fram emot när jag byter till ett ställe där det är lite vettigt folk och mer ordning och reda. Men kan mycket väl se mig njuta av skoltiden sen, när jag är där jag förmodligen trivs bättre. 

förutsatt att man väljer en skola som passar en - gällande utbildning, lärare och umgänge bl.a - så tror jag att det kan bli riktigt grymt

hade uppskattat gymnasiet betydligt mer om kurserna inte var så breda, så man faktiskt hade hunnit med allt och inte behövt stressa igenom det. 3 prov i veckan(ibland 5) och sedan uppsatser, övriga inlämningar, romanläsningar, presentationer och opponeringar konstant kändes sådär, plus de långa dagarna och den långa pendlingen. vi hade dock fetaste skolmaten(4 rätter att välja mellan) och möjligheten att vara utbytesstudent så ska inte klaga för mycket

hade iofs också uppskattat om man kunde välja till fler praktiska ämnen, men nope. t.o.m på idrotten hade vi en massa inlämningsuppgifter, helt värdelöst imo

går ettan på bild och from  och för första gången trivs jag faktiskt m klasslärare å lektioner osv.
f-5 var jag utfryst/mobbad
6-9- ny skola, helt ok klass, men passade som aldrig in+ pressen/stress/krav kring betyg osv, m depressioner, självskadebeteende, ätstörningar, självmord osv gjorde högstadiet till kaos. 
bråk m kompisar, lärare som var oroliga- tysta snälla A barnet stod plötsligt och skrek åt lärarna som ville hjälpa. sista månaderna i nian gick allt helt åt skogen, och fick inte vara på skolan pga min ätstörning flertalet veckor, sen halvdagar ngn gång i veckan osv. 

Lyckades dock fortfarande gå ut m 325(?) i poäng...
nu, inte varit borta en enda skoldag hittills!
älskar klassen och lärarna är riktigt bra!
ibland känner jag paniken kring prov osv, men börjar lära mig hantera det.
samt vet mina "huvudlärare/mentor" om min story och sagt t mig flertalet gånger att om det blir stressigt, mkt att göra, ångest, mitt mående blir sämre elr ngt ska jag säga till. att det alltid finns något som kan bli bättre, och att det går plocks bort uppgifter och prov osv. 

Min plan var först att ingen i min nya klass eller lärare skulle få veta kring mina problem...
det höll i typ två veckor XD
sen började det bli uppenbart för mina nya kompisar. ljög om att jag åt ett äpple till lunch- de fann sen äpplet m en tugga. de såg mig aldrig äta och ja XD
samt började gå t skolkuratorn varav vi tom bestämde min mentor/samt spec läraren i klassen skulle få veta lite för att kunna hålla koll å stötta mig. 

- samt så började folk bli oroliga för mig där också, för var ngn som gick till ngn lärare som gick till den andra kuratorn som gick t min kurator ang de va oroliga för mig(2 kuratorer, de har olika linjer)

det var inom loppet av 1-2 månaderXD

Men det funkar bra för spec dåliga dagar är det skönt de vet. 
samt vet även min klass om a bit om lite av mina problem. 
mina ben/arm är som fulla m ärr- vi hade bad- då syns de tydligare.
- matsalen-ät aldrig- skrivit lite kring min ätstörning på instagram. De vet iaf att jag haft ätstörning å är friskförklarad. 

Konceptet är ju fantastiskt men jag känner att betygsättningen ibland försvagar barnens vilja att lära sig. Sen kan den negativa attityden mot kunskap hänga kvar i resten av livet. Skolan är bra men det finns mycket man borde ändra på så att barnen vill själv lära sig sakerna