jessijess: Självklart finns det de som får slita utan att få mycket tillbaks för det. Världen är aldrig svart och vit. Världen är heller inte rättvis, det är något som vilket barn som helst kan räkna ut. Jag är inte ultrakapitalist, jag tror att det måste finnas någon form av lägre gräns och sociala skyddsnät som hjälper de som har det svårast. Men vårat samhälle kan inte vara helt centrerat kring dessa skyddsnät, det är inte hållbart i längden. Dessutom så måste jag säga att du lever i en bubbla om du tror att svenska folket har det svårt. Vi har fortfarande bland världens högsta skatter, vi har bland de minsta klyftorna i den utvecklade världen. Våran "höger" skulle förmodligen klassas som vänster i många andra länder för att det politiska spektrumet är så långt ut på vänsterkanten.
Världen är orättvis, det håller vi båda med om. Skillnaden mellan dig och mig är att jag tycker att mänskligheten bör kämpa för att göra den mer rättvis, och inte att skapa och cementera klasskillnader och därmed göra den ännu mer orättvis.
Allt är relativt, hur svårt man upplever att man har det beror på hur medelmedborgaren har det i den omgivning d.v.s. det land man lever i. Har medelmedborgaren det på ett visst sätt upplever man att man har det dåligt om man själv har det sämre än medel. Det finns också länder där det är betydligt sämre ställt för kapitalister, så med samma retorik som du använder borde jag säga att du därför inte ska klaga över hur det är i Sverige.
jessijess: Det viktiga för mig är att möjligheten finns för alla att nå dit, att förutsättningarna finns för de som kämpar. I vissa avseenden ser jag nästan ett "vänstersamhälle" som mer inhumant i den bemärkelse att man blir mer fastlåst i sin position, man har mindre möjligheter att påverka sin situation. Statens uppgift borde inte vara att ta hand om oss som om vi vore barn, statens uppgift borde vara att ge invånare största möjliga frihet att ta sig dit de vill i livet, inte stå i vägen för folk som faktiskt kommer någon vart.
Det låter bra i teorin, men hur skapar man dessa förutsättningar för alla på ett rättvist sätt? Har barnen till fattiga föräldrar samma förutsättningar för att lyckas och bli rika som barnen till rika föräldrar? Det tror jag är självklart att förutsättningarna skiljer sig. Som du redan påpekat tidigare är inte allt svart eller vitt. Bara för att man inte är för ett 100% kapitalistiskt samhälle behöver man inte vara för ett 100% kommunistiskt samhälle. Jag tycker personligen att det behöver vara en jämn balans mellan de två ytterligheterna.
