Vet inte riktigt varför jag skriver det här. Men känner mig så jävla vilsen. Fattar att alla ungdomar gör det, och inte nog med det, alla ung som gammal känner sig nog lite vilsen ibland. Alla har problem, vissa större än andra, så jag hatar att tycka synd om mig själv eftersom att det finns så många andra som har det värre. Men jag känner bara ett sådant konstant hat mot mig själv. Jag hatar på mig själv hela tiden, ser inget bra med det jag gör och mår väldigt dåligt. Men det är inte direkt så att jag blivit mobbad, haft en tuff uppväxt, gått igenom ett trauma eller ens haft stora problem i livet. Jag har en sån jävla fin omkrets av vänner och familj som jag älskar och skulle göra allt för. Dom finns alltid där för mig. Så därför hatar jag mig själv för jag är fuckad. Det känns som att jag bara har problem för att få uppmärksamhet. Typ att jag bara skadar mig själv för att folk ska tycka synd om mig, eller att jag kräks upp all mat jag ätit för att bli finare, men egentligen bara för att få kärlek. Alla säger hela tiden att mitt hjärta är så stort, att jag tänker på andra osv. Men vem fan är så fuckad att man gör allt detta för att få uppmärksamhet? när det finns folk som seriöst kämpar med detta?  Det ända som är fel på mig är mig själv. Ofta så bara sitter jag ensam i mitt rum och slår mig själv eller skriker att jag hatar mig själv, sedan orkar jag inte ens för att jag gör ändå bara det för att folk ska tycka synd om mig. Allt är fake. Fast hatet är äkta, hatet mot mig själv. Sen sitter jag bara tyst och hatar på mig själv. Jag slår inte, jag skriker inte, jag bara sakta intalar mig själv att jag e psykiskt sjuk på riktigt och borde söka hjälp. 

Varför skriver jag ens detta om det inte är för att få stöd och kärlek från anonyma personer? vet inte. Måste bara få ut det, och här är det inte på "riktigt" ingen vet vem jag är här, men ingen i min riktiga värld vet hur fuckad jag är på riktigt. Så vilket är egentligen bäst? var är jag mig själv? Inte ens jag vet svaret på dessa frågor, det ända jag har är alla tankar, hat, nedtryckningar, tonårs problem och små försök till att bli bättre, ska allt detta få plats i hjärnan? Antar att det är det jag kallar vilsen. 

Samtidigt kämpar jag med att hitta mig själv, att vara den bästa versionen av mig, inte döma andra, vara bättre än dåliga personer, vara annorlunda så folk lägger märke till mig, men samtidigt inte för annorlunda för då kommer hatet. Mest från mig egentligen. För vad är det som egentligen spelar roll i mitt liv? Jo, vad alla andra tycker om mig. Det verkar vara det jag lever för. Vilka har sett min story? var det någon som såg mig på bussen, var jag ful? vem gillar mina bilder? vilka iggar mig på snap? ser jag acceptabel ut? kommer dom "coola" acceptera mig? Ser jag tillräckligt bra ut? Konstant. Ni som inte har dessa tankar fattar inte hur mycket energi det tar, eller hur mycket självförtroendet sjunker eller hur man blir så jävla trött på det. Men ändå är det det första man gör om en timme. 

Som sagt, alla har problem, så varför skulle det vara mer synd om mig. Skulle vilja skriva att jag inte behöver någon kärlek från er som ens tatt er tiden att läsa detta, men kan inte. Eftersom att det är nog anledningen till att jag skriver detta. Alla behöver kärlek och uppmärksamhet, bara vissa mer än andra, eller vissa är bara svaga och visar det medans andra biter ihop. Isåfall är jag en av dom svaga. Men det är okej, det finns svaga och starka, önskar och tror att jag är en stark. Men är jag verkligen det? Bara för att jag står upp för vänner, biter ihop när jag har ont, står igenom livets svåra saker, betyder inte det att jag är stark. Vem som helst klarar av detta. 

Svag och vilsen. Detta är mina problem
/någon