I år är det 2009 och "jubileumsår" för både Finland och Poltava och eftersom jag inte var medlem här på årsdagarna tänkte jag skapa en liten tråd nu istället för att hedra alla de svenska pojkar som dog i meningslösa krig, för att inte tala om alla svenska töser som blev utan karl eller far och allt lidande det har fört med sig.

Jag citerar ett stycke från boken "historien om Sverige":

"...Så blåste Rehnskiöld till detta krigs sista anfall, 4 000 karoliner mot 22 000 ryssar.
"I jesu namn då, Gud stå oss nådeligen bi" , ropade Lewenhaupt, och så började de gå.
Trummorna mullrade, fanorna höjdes och anfallet hade börjat. Man måste vara mycket modig för att göra vad karolinerna nu gjorde, att bara gå rakt fram mot en femdubbelt starkare fiende, mot sjuttio laddade kanoner.

De fortsatte att gå framåt när den de första kanonkulorna skar sina glödande snitt rakt genom leden, då blodet från sönderslitna kamrater stänkte över dem. Då sårade kamrater rosslande föll till marken. De fortsatte framåt.
Den ryska muren blev allt tydligare framför dem. Kanonelden intensifierades, leden glesnade. De fortsatte framåt. Fanorna smattrade, vapen och utrustning skramlade och klapprade. Den svenska hären var en anfallsmaskin, den var tränad för bara detta, att gå rakt fram, även även mot kanoner som spyr ut eldtungor och död mot dem. Ännu hade de själva inte avlossat ett enda skott. De fortsatte rakt fram. Hela tiden föll kamrater rosslande, skrikande, svärande till marken. Dånande eldsflammor slår emot dem hela tiden från de ryska leden. De kan se artillerikulorna komma flygande, det tog två sekunder för skotten att vara framme i människoleden. De fortsatte framåt.

När de hade ungefär tvåhundra meter kvar sköt ryssarna inte vanliga kulor längre utan kartescher. Skotten regnade över svenskarna som fortsatte framåt. Nu var de så nära att det såg hur den första raden av ryssar gick ner på knä och de som stod bakom höjde musköterna. Tusentals gevär pekade mot karolinerna.
Då gick inte karolinerna längre. De sprang rakt mot fienden och de mynningsflammor som skulle komma att braka loss när som helst. På ungefär femtio meters håll sköt ryssarna, effekten blev förödande för de svenska leden,
"de våre likt gräset för en lie nedlagt" , skriver Lewenhaupt som gick mitt i ledet.

Karolinerna fortsatte framåt, nu såg man ansiktena på den första ryska linjen, nu var det bara trettio meter kvar. Då skriker Lewenhaupt: Fyr! De bakre leden rusar fram och dubblerar de främre, musköterna mot brösten och alla skjuter.
Men redan innan de sköt började de ryska linjen att svikta. Många drog sig tillbaka inför denna mur av obevekliga människor som trotsade eld och död och bara gick rakt fram.
Då skotten kom, flydde hela ryska regementen, de sprang på sina kamrater som stod bakom. Det blev stor skräck- och ångestfylld förvirring. De första svenskarna - Skaraborgs och Kalmars regemente - var redan vrålande framme vid de ryska leden, flera kanoner erövrades och vändes mot ryssarna. Allt flera av dem flydde och svenskarna sprang efter."

De svenska soldaterna var väl utbildade (både militärt och civilt, hälften av dem var läs och skrivkunniga, något som var väldigt ovanligt på den tiden), väl tränade, väl utrustade, väl ledda, lägg sen till att de var närmast religiösa fanatiker som höll gudstjänst och bad innan varje slag, deras moral och disciplin var också imponerande.