tlaltecuhtli:
men jag skilde ju konsekvent på språklig mening och användbarhet (vilket var vad jag kallade värde). antingen läser du oförsiktigt eller så talar jag i tungor. att användbarhet förutsätter användbarhet tänker jag inte förneka.
Då förstår jag inte varför du korrigerade "värdelös" med "meningslös".
Nachac:
Då förstår jag inte varför du korrigerade "värdelös" med "meningslös".
eftersom vad jag pratade om inte var värde (användbarhet) utan meningsfullhet (möjlighet till begreppsliggörande). jag sade inte emot dig, jag sade emot din tolkning av mitt inlägg.
tlaltecuhtli:
eftersom vad jag pratade om inte var värde (användbarhet) utan meningsfullhet (möjlighet till begreppsliggörande). jag sade inte emot dig, jag sade emot din tolkning av mitt inlägg.
Ah, kunde ha besparat oss lite möda, missförstånd från min sida.
tlaltecuhtli:
jag föredrar också hume, men de sysslade inte riktigt med samma saker.
den enda gången hume pratar om färger (såvitt jag kommer ihåg) är när
han diskuterar enkla idéer, och då befinner han sig redan i den
fenomenella sfären.
Jag vet att Lockes och Humes
kunskapsteorier är annorlunda. Men jag tror att Humes kanske fungerar
bättre i förhållande till TS fråga. Nu får du gärna rätta mig, för min
kunskap om Locke kan vara rätt begränsad, men hans empirirsm bygger väl
på att medvetandet fungerar som en respons av samlade intryck? Hume
menar ju då att intrycken i sin tur bara är en känslomässig motivation
(passion) som är direkta för stunden, och sedan omvandlas till idéer,
alltså som reflektion över intrycken, som vi strukturerar till fantasi,
minnen etc. Och intrycket är det enda "beviset" vi har på verkligheten
och således vår enda kunskap.
Nu vet jag inte om Hume skrev
någonting om färger över huvudtaget, men om man utgår från bundle theory
(översättning?) så skulle man iaf kunna förklara det som att att
rummet, solrosen, färgerna, bara är förnimelseer som upplevs inuti
personens huvud, men de upplevs ändå hur personen i fråga vill att de
skall upplevas på. (ref. till Schopenhauers teori om vilja)
Detta är väl iofs synonymt med kognitiv vetenskap idag skulle jag tro.
Det
fiffiga med Hume är ju att han lyckas argumentera sig från
substansteorin och kausaliteten, något som Kant återgår till i sin
transcendentalism. Problemet jag har med Kant är att jag ofta upplevt
att han egentligen bara uppfinner rationalismen på nytt via Humes
skepticism, eftersom han finner de omöjliga att förkasta.
tlaltecuhtli:
hm, konstigt. jag vet att uppläggen kan se olika ut beroende på ens
lärare, och det är just den friheten jag tycker är smått lockande, men
det låter konstigt att skolan inte kunde tillhandahålla en b-kurs. du
gick väl också samhällsprogrammet?
Ja det tycker jag med. Jag läste sam.
Hur var a-, respektive b-kursen där du gick?
länka sex noll två så har vi den heliga treenigheten
blir combobreaker om den inte börjar på "jag vill"
visa vad du kan och gräv fram en till ksmb-låt på "jag vill"
Atomreggae skulle också kunna tvingas in då refrängen ju är "Jag vill åka till harrisburg"
shit, har inte lyssnat på ksmb på år och dar. nu vet jag vad veckans spellista ska bestå av.
Rika Barn Leka Bäst det är en svinigt snygg skiva det
