Ja, nu är jag tillbaka igen med ytterligare ett problem. Den här gången är det min pappa som är problemet.

Nu nyligen har han skaffat en flickvän, som han rättare sagt träffade i December 2010 och dom planerar redan att flytta ihop. Jag känner redan nu att det inte kommer att gå bra för han gömmer sig själv från henne. Han visar inte sitt riktiga jag utan bygger upp en bra bild för henne och hennes två barn på 5 och 7 år gamla. Jag tycker inte synd om mig, utan jag tycker mer synd om flickvännen och hennes barn. För jag vet liksom vad dom kommer att få stå ut med när dom väl flyttat in. Min pappa är väldigt dominant, han ska alltid bestämma över allt och alla. Om inget går som han planerat så blir han förbannad och börjar skrika. Det har jag varit med om många gånger. Jag har fått skäll för minsta lilla sak. Jag har inte träffat henne än så jag ska inte ha fördomar eller förhastade meningar. Men vad jag har hört så är inte hon en typ för pappa. Dom kanske är likadana, men innerst inne så är dom inte det.

Och pappa har frågat mig om det är okej om hennes barn får mitt rum som jag har för tillfället. Jag sa att det inte är okej för att jag ville ha det rummet för mig själv. Men självklart så fick jag inte det, utan han bestämde att jag ska flytta in till hans jävla kontor som är skit litet. Liksom, vad gör han den dagen jag skaffar pojkvän. Jag kan ju fan inte stänga dörren helt och han kommer in i mitt rum 24/7 utan att knacka. Han inkräktar mitt privatliv och jag får aldrig vara ifred. Han byter flickvän typ varje halvår. Så jag vet att det här förhållandet inte kommer att hålla längre än till September - Oktober någon gång. Men jag säger ingenting till min pappa om det, för då skriker han ju bara.

Ah, folket, jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Han vägrar att lyssna på mig precis som min mamma. Mamma är upptagen med sina killar och pappa är upptagen med sin flickvän och hennes barn. Jag vet redan nu att jag kommer hamna i bakgrunden pga hennes barn. Pappa kommer inte att bry sig ett skit om mig eftersom jag ska fylla 18. Det här är inte okej för mig, men jag kan inte säga något eftersom han inte lyssnar. Jag har bönat och bett, jag har tillochmed gråtit mitt framför honom men allt han gör är att skrika på mig att jag är så jävla otacksam här i livet, att jag är en bortskämd unge och att jag är en idiot som inte förstår något alls.

Jag är så jävla trött på det här. Så djävulskt trött.