Jag känner slagen mot huvudet, magen och benen, varför kan han inte bara sluta? Vad är det som är så fel?
’’Jävla hora, du tror att du kan göra vad du vill va?!’’, skriker han åt mig.
Tankarna bara snurrar runt i mitt huvud och jag får inte någon luft och jag får inte fram ett ljud, allt gör så ont, kroppen värker, huvudet värker, munnen värker.
Gud älskar du mig? Tänker jag medans jag ligger där på golvet med honom över mig. Jag nämner aldrig hans namn utan kallar honom ”han”.
Mannen som jag alltid har hatat och kommer alltid att hata är jag fast med, jag får inte gå någonstans och om jag gör något fel blir jag slagen och här med honom känner jag skräck och rädsla, jag vågar inte göra något, jag vågar inte gå någonstans, jag vågar inte ens träffa min egen familj, jag är fast, kanske borde jag ta mitt liv? Det är min enda utväg och jag är trött på detta livet.

Allt blir svart, jag svimmade, jag vaknar upp några timmar senare, han är inte hemma. Jag springer ut från lägenheten, vår äckliga ruttna lägenhet, jag hinner inte ta med mig något och jag hinner inte ta på mig en jacka eller skor även om det är november. Allt är så kallt och vinden tar tag i mitt blonda hår och jag fäller en tår och känner att jag är fri, jag har inte sett detta ljus på länge och har inte andats denna rena luften på månader. Det känns så bra men jag har ingen tid kvar, jag springer och springer, jag kommer till en skog, till ett berg, jag står kvar en stund, tvekar om jag ska göra det, rädslan och skräcken tar tag i mig och allt skriker nej men plötsligt så gör jag det, jag vågar, jag hoppar, jag känner mig fri och helt plötsligt är jag nere. Jag slår i något och mina ben domnar bort, jag känner ingen smärta, inte efter alla slagen jag har fått.
Jag känner att jag inte kan simma och strömmen tar tag i mig, jag åker med den över havet och jag sänks sakta till botten. Luften tar slut och jag ser mig själv ligga där, på den djupa botten och jag åker upp mot himmelen och tänker ’’Äntligen är jag fri’’.