Läste nånstans häromdagen att man "är attraktivare än man tror", men jag tror inte på det.
Jag känner mig aldrig attraktiv och jag har varit singel hela livet så jag skulle inte säga att jag är attraktiv, sen så är jag ju inte ful som en padda heller men jag är definitivt inte attraktiv.
Hur upplever ni det här? Är det så att man kanske får lite blickar fast man inte märker det? Eller tycker ni att hur ni ser på er själva stämmer bra med hur det faktiskt är, t.ex om ni tycker att ni är en 7a utav 10 och blir behandlad som en 7a, om man pratar hur pass attraktiv man är
Klurig fråga som man nästan kan bli lite mind fuckad av ifall man dyker djupare på det xD Tycker det låter konstigt.. Hur attraktiv man upplevs vara är ju olika från person till person.. vissa människor kan tycka man är skit snygg medans andra skulle säga skit ful.. eller bara okej. Och hur man ser på sig själv kan ju också variera en del utifrån hur man fungerar som person o miljön.. livsstilen man omges av. Så jag tror inte riktigt på den teorin om att man är attraktivare än vad man tror. Dock så kan jag tänka mig stt en del personer med dålig självkänsla kan trycka ner sig själva alldeles för mycket. Oftast är man bättre än vad man tror. Oftast är man snyggare än vad man själv kan se. Finns perioder där min självkänsla varit väldigt låg men jag ändå fått höra från andra att "han titta på dig" "dem kolla in dig".. sånna saker. Men det har ju inte jag velat tro på då. Långt svar men många tankar xD
Man kan ju också känna sig skit snygg.. men andra tycker inte det. Finns väll inte en riktig sanning om hur attraktiv man är. Handlar allt om hur man själv o andra upplever en.
Nä
Hmm, det kanske har att göra med att många fokuserar mycket på sitt utseende och försöker förfina sig med produkter och knep, men att i sitt undermedvetna börjar man med tiden lägga märke till sina skönhets-"brister". Och då man fokuserar på att "förbättra" dessa "brister" så läggs fokus där och man glömmer kanske det som faktiskt man är nöjd med till sitt utseende sett. Fokus på det onda förblindar det goda.
Därutav inbillar man sig att man har en hel del fler brister än vad andra har, sedan som människan ofta gör, så jämför man sig med omgivningen och lägger inte märke till andras "skönhetsbrister" lika väl som man gjort om man vore den personen man ser på. Liksom de ser dig. Man tror därför att man inte är väldigt attraktiv på grund av dessa brister, men att man i själva verket enbart lägger allt för stor vikt på dessa så det verkar värre än det är.
I ren allmänhet, det är ju individuellt, men jag tror att det kan vara så för en hel del.
+Sedan så spelar säkert självkänslan såväl sin roll i det hela.
Det beror ju på hur pass attraktiv man är i vems ögon och hur pass attraktiv man tror att man är. Men överlag brukar man ju vara sin egen värsta kritiker iom att man är den mest centrala person i ens liv.
Man kan sedan ej tolka allt bokstavligt.
