Känns som att allt ska hända mig, orkar snart inte leva längre. Gång på gång får jag stå till svars för mig själv och förnedringen blir större. Är jag ensam eller känner folk igen sig? vad har hänt i era liv? jag är absolut inte mobbad, har fina vänner men på nått sätt finns jag endå inte. Känns som att allt bara är skit. blir skit. Ja bryr mig inte om viklka ni är, vill såå gärna bara få känna med någon, höra någon annans historia, kanske kan jag hjälpa. Eller lyssna.
Mitt liv har varit en plåga med alldeles för mycket onödig dramatik men försöker få det att fungera bra nu. ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Liebestraum:
Mitt liv har varit en plåga med alldeles för mycket onödig dramatik men försöker få det att fungera bra nu.
berätta gärna mer 🙂
Alla dagar i veckan.
Undantag förekommer.
Om en mycket sällan.
WickieWire:
berätta gärna mer 🙂
Dålig uppväxt, as till far, ung och dum mor som aldrig riktigt återhämtat sig från hennes förhållande med honom.
Alldeles för mycket för att orka skriva och vill inte direkt älta det mer.
nä, har tagit mig bort från såntdär
mår också skit. är jävligt, jävligt ensam och tycker att det mesta är tråkigt och jag har ingen aning om vad jag vill göra i livet. jag hatar skolan och jag hatar min farsa och mina kompisar är svikare
Hitta något som får dig att må bra och Gör det.
mvh
Kände så för några år sedan, allt var fel och gick fel fast jag hade det bra och jag hade vänner etc. Jag lyckades ta mig ur det och idag mår jag bra även om jag såklart har dagar som jag mår lite sämre.
Det finns inget jag kan skriva som är direkt tröstande för jag vet att det inte hjälper att höra, men oftast så är det bara en period som man mår sämre i och till slut så kommer man ur den, det gäller bara att kämpa sig igenom den. Om du vill kan du ju skaffa hjälp på vägen såsom att ta hjälp av någon annan eller som ovanstående skrev, hitta något som får dig att må bra.
Dold text: Lol, kommer ihåg när jag mådde dåligt och typ ville döda alla som sa att det skulle lösa sig, men sen gjorde det ju faktiskt det, det är bara så att det inte alltid känns som om allt kan bli bra igen...
WickieWire:
Känns som att allt ska hända mig, o
Du är inte ensam. ALLT händer mig, skojar inte.
Ja, men eftersom jag är den jag är nöjer jag mig med den lilla njutningen jag får ut av att i fantastin vara en annan.
mitt liv r nice.
WickieWire:
höra någon annans historia, kanske kan jag hjälpa. Eller lyssna.
Åååkej here goes:
Eftersom jag nyligen började skolan så känns det inte riktigt som att jag är "inne i gänget", men det känns ändå inte som att jag är utanför.
Jag går sjöfart i Härnösand så klassen är bara på 14 pers och tack vare det är det inte någon större gruppering än så länge utom dom som går och tar en rökpaus då och då och dom som samåker hem. Inget mer med det.
Hursomhelst, alltid när jag blir trött (även ibland dagtid när jag bara är ensam och rastlös) tar jag dom små sakerna och blåser upp till större proportioner än vad som troligtvis är rimligt. Saker som att jag är invärtes mentalt ostabil (väldigt stabil utåt dock), är tillbakadragen, aldrig umgår med någon på fritiden, aldrig kommer få en tjej osv, vilket leder till att jag för det mesta bara sitter och mår dåligt på kvällarna.
"Livet rycker i sina förtöjningar" har jag hört någonstans och det är ungefär så det är, problemet är dock att förtöjningarna är jag själv.
Jag mår bara skit, tror inte att jag nånsin kommer känna nåning annat. Men har typ accepterat att mitt liv suger och tydligen finns det inget att göra åt det. Tror fan ingen har så mycket otur som jag har och har haft i livet. Ae jävla piss allt är.
asså jag är rik och snygg men går åt helvete med damerna och alla mina vänner är rasförrädare som skaffar fruntimmer till höger och vänster...förutom det så har jag börjat fundera FÖR MYCKET på varför man egentligen lever
