Har inte riktigt tänk på sådana saker som genus och kön under min uppväxt, har gått klädd glad i alla prinsesskostymer som mamma satte på mig på dagis och gick på typiska "tjej"sporter. Jag har ju inte varit den "typiska" transpersonen under min uppväxt, fattade inte ens konceptet om transsexualitet då. När jag gick på gymnastik (bäbis till 5an) så tyckte jag alltid att jag inte "passade in" riktigt. pojklaget var ju så frestande, inte alls som alla ca 30 tjejerna runtom mig.
Någon gång i femman när jag kom in i puberteten så upptäckte jag att "nej det här var ju det jag MINST ville ha" när jag fick bröst och mens. men jag visste ju inte ens att transpersoner fanns då. visste inte ens att man FICK göra så, säga att man kände sig som en kille. det var ju vanligt för alla tjejer att hata sin kropp då, alla trodde ju att dom va för tjocka och sänt. jag önskade att jag hade starkare muskler, att jag var mycket längre och att mina bröst var borta. men då trodde jag ju bara att det var vanligt, att alla andra också kände så. har hatat min kropp ända sen dess och vill nästan spy när någon säger mitt namn eller när nägon säger "hon" eller "tjejen" till mig. klär mig i killkläder och har klippt håret kort sen sjuan. jag har börjat att hata mitt utseende lite mindre eftersosm jag själv inte ens ser mig som en tjej längre. skulle aldrig kunna vara. jag är ju kille. därför hatar jag att bli påmind om det.
har nyss haft panik över hur det ska bli när jag blir äldre, skulle hellre dö än att växa upp som en kvinna och hur jag vill komma ut till mina föräldrar och bara börja hormonbehandling, har velat det så länge nu, men först så vill jag vara säker. tänk om jag inte ens är trans efter allt. tänk om jag kommer ut som trans och så är jag inte ens det sen och bara stör alla?
har sagt till mina närmaste vänner att jga tror att jag är trans och dom tyckte väl att det gjorde vett. men tänk om jahg inte är? min uppväxt har varit annorlyunda från så många andra transpersoner som "alltid har vetat" och sånt. jag har ju aldrig "alltid vetat".
Jag har en kompis som har samma berättelse som dig, att hon varit en typisk tjej, dock var hon redan säker då på att hon ''inte passade in'', det är många osm kan känna att man inte passar in att man inte tillhör det kön som man är född i. Kön är inget koncept det är fakta, sen att man inte alltid känner igen sig i sig själv och vill annat, absolut. Du kanske vill sporta med killar och göra mer killgrejer, görså absolut.
Jag vet inte hur din sociala status är överlag, hur många kompisar du har osv. En del som känner sig utstötta (ofta personer med Aspergers syndrom eller annan typ av autismspektrumtillstånd) kan just uppleva könsdysfori. Det är inget fel på dig, du upplever att du är annorlunda men det är dumt att göra ett snabbt beslut som man senare kan bistert ångra, det finns ingen återvändo nämnligen.
Många kan känna att ens kön är ''fel'' men det är enbart 20% av transpersoner som faktiskt gör en könskorrigering och av de som gör en könskorrigering är det flertalet som ångrar sig, inte alla men inte en obetydlig andel. Jag rekommenderar dig att vänta tills att du minst är 18år, när man mognat vet man bättre och nu är du i en jobbig period i livet med hormoner och allt.
Börja med en utredning så får du hjälp att veta om du är trans. Det du känner beskriver mina exakta känslor. Har haft testosteron i snart ett år nu och genomgått mastektomi.
Kan fylla i ovanstående om att de som haft nedre kirurgi ofta ångrar sig- ja, för att det finns inga bra alternativ. Riskerna vid nedre kirurgi är enorma. Därför är det få som faktiskt gör det.
Tycker du skall snacka med en kurator eller psykolog (antingen UMO eller skolan) och få remiss till en mottagning för utredning. De hjälper dig komma underfund med dina känslor.
Men vänta inte! Det är lättare att börja på hormonbehandling ju yngre man är. Under utredningen tar de hänsyn till din ålder, dina känslor och din mognad. De ger dig ALDRIG en behandling som de inte är 100% säkra på att du ska ha och som inte du är 100% säker på att du vill ha.
Ovanstående är obviously en hater btw
Trevlig-Snubbe:
Jag har en kompis som har samma berättelse som dig, att hon varit en typisk tjej, dock var hon redan säker då på att hon ''inte passade in'', det är många osm kan känna att man inte passar in att man inte tillhör det kön som man är född i. Kön är inget koncept det är fakta, sen att man inte alltid känner igen sig i sig själv och vill annat, absolut. Du kanske vill sporta med killar och göra mer killgrejer, görså absolut.
Jag vet inte hur din sociala status är överlag, hur många kompisar du har osv. En del som känner sig utstötta (ofta personer med Aspergers syndrom eller annan typ av autismspektrumtillstånd) kan just uppleva könsdysfori. Det är inget fel på dig, du upplever att du är annorlunda men det är dumt att göra ett snabbt beslut som man senare kan bistert ångra, det finns ingen återvändo nämnligen.
Många kan känna att ens kön är ''fel'' men det är enbart 20% av transpersoner som faktiskt gör en könskorrigering och av de som gör en könskorrigering är det flertalet som ångrar sig, inte alla men inte en obetydlig andel. Jag rekommenderar dig att vänta tills att du minst är 18år, när man mognat vet man bättre och nu är du i en jobbig period i livet med hormoner och allt.
om du inte har några korrekta fakta behöver du inte svara alls tack
woollyhat:
om du inte har några korrekta fakta behöver du inte svara alls tack
Vari har jag inte någon fakta? Vill du ha länkar? Varför inte fråga om länkar så får du det eller så kollar du upp det själv om du inte tror på vad jag säger, jag hittar inte på saker om det är det du tror. Sen är jag inte alltid 100% korrekt alla gånger men ändå, jag skulle aldrig ljuga för en och är jag inte säker på något så brukar jag säga det.
Om jag nu ''inte har någon korrekt fakta'' rätta mig då tack och specificera exakt vad som är felaktigt tack. 
woollyhat:
Börja med en utredning så får du hjälp att veta om du är trans. Det du känner beskriver mina exakta känslor. Har haft testosteron i snart ett år nu och genomgått mastektomi.
Kan fylla i ovanstående om att de som haft nedre kirurgi ofta ångrar sig- ja, för att det finns inga bra alternativ. Riskerna vid nedre kirurgi är enorma. Därför är det få som faktiskt gör det.
Förlåt om jag inte har all fakta och så, jag utgår bara från vad jag vet om och det inte är rätt så är ju det förargligt.
woollyhat: Tycker du skall snacka med en kurator eller psykolog (antingen UMO eller skolan) och få remiss till en mottagning för utredning. De hjälper dig komma underfund med dina känslor.
Men vänta inte! Det är lättare att börja på hormonbehandling ju yngre man är. Under utredningen tar de hänsyn till din ålder, dina känslor och din mognad. De ger dig ALDRIG en behandling som de inte är 100% säkra på att du ska ha och som inte du är 100% säker på att du vill ha.
Det är korrekt som du säger att gör man en könskorrigerande behandling när man är ung så kommer man att se mer ut som andra könet, det kön som personen ifråga egentligen vill tillhöra.
Du är jättefin som stöttar och kommer med förslag, det tycker jag är jättefint av dig! 
woollyhat: Ovanstående är obviously en hater btw
Är jag transfob/hater för att jag säger könsdysfori?!? 
Eller vad är det du grundar ditt påstående på, blir lite nyfiken. Jag har en kompis som inte vill se sig själv som tjej utan som kille, jag gillar hen, hen är ingen dålig person bara för att hen har känslor som många andra inte har.
