amandajulia:
Ni tänker säkert, "Åh nej, inte en till såndär som inte bara kan vara nöjd med sig själv."

Men nu är det såhär.. Fick för lite mer än två år sen en ätstörning, bulimi, som varade tills ungefär början av detta året. Jag har mått bra och allt, tills nu, när jag har fått ett återfall.
Det är nog inte riktigt förrän nu jag insett att ätstörningen faktiskt kommit tillbaka. Kompisar oså har nämnt mina dåliga matvanor det senaste, men jag har inte sett det alls som att det skulle vara ätstörningen.

Jag har börjat må fysiskt dåligt utav detta, då jag varje gång jag äter får såna fruktansvärda kramper i magen, jag vet ju dock inte säkert om det är en biverkning av det men det skulle kunna vara det.

Det jobbiga är ju det här med hjälp.. Jag vill inte ha en ätstörning, jag älskar mat, jag vill kunna äta mat i lagom mängder. Bra matvanor är vad jag behöver. 
Men det känns helt omöjligt att ens kunna klara detta själv. Liksom hur ska jag själv kunna bli fri från en ätstörning?
Jag tog kontakt med UMO förra gången men känner att jag har absolut ingen lust att göra det igen då de kontaktade mina föräldrar utan tillåtelse av mig. Så deras så kallade "tystnadsplikt" kan ju slänga sig i väggen.

Jag vill heller inte fråga vänner om hjälp, vill inte lägga ansvaret på dom, känner mig som en barnunge om jag gör det. 
Jag sa för någon vecka sen till min kompis att detta med de dåliga matvanorna inte skulle vara något problem om det inte gick överstyr, vilket jag var helt övertygad om att det inte skulle göra. 
Men nu sitter jag här, och mår både fysiskt och psykiskt dåligt. Och vet inte hur fan jag ska ta mig ur detta. 

Vad fan ska jag göra?

Ät frukost, lunch, kanske ett mellanmål (frukt) och sen middag?  Är inte det matvanor? haha

MarcusKing:

Ät frukost, lunch, kanske ett mellanmål (frukt) och sen middag?  Är inte det matvanor? haha

Jo det klart det är. Men det är verkligen inte så lätt som det verkar. Samtidigt som jag vet att jag behöver äta för att må bra, så känner jag ju också att jag likaväl skulle kunna skippa den där måltiden, eller känner att jag inte förtjänar att behålla det jag nyss ätit.

amandajulia:

Jo det klart det är. Men det är verkligen inte så lätt som det verkar. Samtidigt som jag vet att jag behöver äta för att må bra, så känner jag ju också att jag likaväl skulle kunna skippa den där måltiden, eller känner att jag inte förtjänar att behålla det jag nyss ätit.

Behåll det du har ätit och försök intala dig att du är jävligt sexig och maten ska fan vara glad att den får vara i din mage  Du ska inte äta bara för att du måste, du sa själv att du älskar mat och då borde du behålla något du älskar och inte bara ösa ur det?

Jag kan förstå att det känns otryggt om de skulle kontakta dina föräldrar. Skulle ändå överväga att ha en kontakt av något slag. Du uttrycker det ju själv som att det är något du inte klarar på egen hand och det värsta du kan göra i nuläget är att låta det bero. Undersök om det finns några alternativ där du bor och sök hjälp där istället?  

Jag tycker du ska gå till en psykolog. Jag har haft problem med kosten länge, och sen mer än ett halvår tillbaka har jag hetsätit så fort ångesten kommit (vilket den har gjort mer ofta då min antidepp tog slut och jag slutade, så jävla ovärt), sen mått dåligt och gått och lagt mig pga kramper och ångesten. Överviktig är jag absolut inte, men jag har ju gått upp i vikt eftersom jag inte spyr (skulle lätt kunna spy om det inte var så att jag visste att mina tänder tar stryk av det). Så jag har ringt och bett om att få tillbaka mina mediciner igen men fan inte hört något så imorgon ska jag ringa igen. Är lite förbannad, mest på mig själv.

Har själv lidit av svåra ätstörningar, förlorade min mens uunder ett halvår är fortfarande underviktig men äter iallafall dagligen utan att spy upp det  igen och har fått tbks min mens. Har varit inlagd och grejer men det som hjälpte var nog medicinen mot min ptsd...