Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Finns nog inga ord eller någon som skulle kunna förstå. Jag har alltid haft svårt att prata om allt vad känslor heter. Har alltid varit den som ler ute, hoppas att ingen ska förstöra fasaden och gråter när hon kommer hem. Har inte alltid haft ett konstigt beteende till mat, utan det startade för ett tag sedan. Värre blev det när jag flyttade hemifrån och ingen kunde "kontrollera" det jag äter. Vilket för mig kändes riktigt skönt. Men samtidigt vet jag med mig att det inte alls är bra. Klart att det är lättare att hoppa över måltider och/eller äta mindre.... En annan sak som gjorde det värre var när jag träffade en helt underbar kille. Jag har aldrig innan låtit någon ta i mig - men denna killen tar i mig som om jag vore fin. Han får mig att känna att det är okej för honom att ta i mig. Ändå kan jag inte låta bli att må dåligt när han gör det. Att klä av sig inför honom är en hemsk upplevelse - men han säger ingenting speciellt om det.