Det är i mitten av juni och klockan är strax efter två på lördagsmorgonen. Det är folktomt på gatorna när ett lätt regn faller ner över det stillsamma kvarteret i norra Nevada. Sömndrucken och onykter vinglar 36-årige Matthew Stanford ut från en kvarterskrog, där han ensam tillbringat kvällen i tårar efter sin skilsmässa.

Han kämpar hårt för att inte ramla omkull och somna längs vägkanten. Slarvigt sparkar han på en tom läskburk, som flyger en halvmeter upp i luften och landar på locket till en gatubrunn. Han slänger en blick på den lyxiga armbandsklockan utan att lägga märke till den extra timvisaren. När han tagit sig till andra sidan gatan kämpar han intensivt med nyckelknippan. Tillslut lyckas han få in den rätta nyckeln i tändningslåset och instrumentpanelen lyser upp.

Utan att tveka sätter sig den unga trebarnspappan på sin svarta motorcykel och lägger i första växeln. Inte tycks han bry sig om att han är nära att välta. Alkoholen i hans blod har försämrat hans förmåga att ta in sin omgivning, och hans självförtroende har höjts till en nivå där han är bäst i världen. Han vet att det är fel att köra onykter, men det ska inte vara någon fara. Han har ju bara druckit ett par öl – eller vad var det han drack egentligen?

Dessutom är han en utomordentligt skicklig förare. Om polisen försöker stoppa honom kan han bara dra iväg med sin grymma enduro-hoj, så är problemet ur världen. Men vad Matthew inte förstår med 1,3 promille alkohol i blodet, är att det inte fungerar så. Alkoholens inverkan på hans kropp förbättrar inte hans körförmåga – även om han tycks tro det. Han ser dubbelt, har usel balans och hans koncentrations- och reaktionsförmåga är värdelös.

Vägbanan är snorhal efter det lätta regnet, när Matthew Stanford blåser på i hela 90km/h - mycket fortare än av han klarar av. Var femtonde sekund passerar han ett viltdjur inom 200 meter från vägbanan, varav inga han lägger märke till. Okoncentrerad och borta i tankarna nynnar han Amerikas nationalsång. Utan minsta oro ligger han plötsligt på fel sida av vägen i en vänsterkurva. I en hastighet han inte behärskar gasar han på och anar inte vad som väntar bakom kurvan. Med blicken strax framför instrumentpanelen lägger han inte märke till den fortkommande lastbilen.

Han hinner inte ens reagera innan hans oförsvarliga kropp pressas med enorm tyngd rakt in i lastbilens motorhuv. Försvarslös släpas han längs den stenhårda asfalten, fastklämd under den tjugo ton tunga bjässen.

Matthew hade inte en chans. Han hann inte ens börja bromsa. Döden var ett faktum, det fanns ingen utväg. Om nu Matthew mirakulöst skulle ha överlevt denna meningslösa olycka, vore det en självklarhet att han aldrig mer skulle dricka. Aldrig mer skulle han vidröra varken alkohol eller en motorcykel. Han skulle älska sina barn som aldrig förr. Han skulle komma över sin skilsmässa och börja njuta av livet, som han varit nära att mista.

Han skulle uppskatta varenda liten småsak och vara riktigt lycklig – tills nästa gång hans sexberoende skulle ta makten. Då skulle det hela börja om igen. Men inte var det hans fel att prostitution är lagligt i Nevada. Inte var det heller hans fel att han inte fick den hjälp av samhället han behövde för sitt beroende.

Men nu spelar det ingen roll längre. Ingenting spelar roll. Nu är allting förbi och borta. Matthew Stanford lever inte längre – alkoholen tog hans liv.