En snart två år gammal artikel skriven av exil-iraniern Nima Daryamadj (idag heter han Nima Dervish tror jag??), välskriven och värt att läsa (hade inte själv läst den förut):

:

Minns ni Runarbråket? Ni vet, när pastorn med dammsugarförsäljarleendet hamnade i blåsväder för att ha förolämpat profeten

Muhammed.

Det många missade var att han även hade skymfat Buddha. Från muslimskt håll blev det mycket starka reaktioner. Buddhisterna sa inte ett pip.

Då det begav sig ringde jag till ett buddhistcenter för att få en förklaring. Damen jag pratade med sa: ”Som buddhist strävar du efter att skapa ett inre lugn och är då inte så lättpåverkad av vad andra gör. Ju mer rädd och svag du känner dig, desto argare kan du bli.” ”Om Runar är en idiot så är det hans problem mer än något annat. Det är synd om honom, inte mig. Varför ska jag låta hans dumhet bli mitt problem? Jag förlorar bara på det. Varför hetsa upp mig och låta mig övermannas av ilska och andra negativa känslor, när det är mycket mer konstruktivt att konstatera att han är som han är, önska

honom lycka till och sedan gå vidare med mitt eget liv?”

DETTA är poängen med religion, tänkte jag. Att den troende blir en märkbart lugnare, softare och bättre människa än hon var utan religion.

Samtalet ledde till att jag senare sökte info om buddhismen. Den tycks vara enda religionen som varit smart nog att inte spekulera i vad Gud vill, utan i stället koncentrerat sig på att ge människan verktyg att bli harmonisk.

Gud förnekas inte utan lämnas snarare i fred. Varför skulle människor försöka begripa sig på Gud när vi inte ens förstår varann eller oss själva? Bättre att man kultiverar sitt sinne först.

Andra religioner har profeter: perfekta, ouppnåeliga unikum utvalda av Guds celestiala castingbolag. Det är brinnande buktalande buske, ängel på hembesök eller mullrande röst från himlen och 1000 watts spotlight.

Historierna om Buddha är inte heller fria från hokuspokushistorier, men i det stora hela var han en vanlig sökande människa och hette egentligen Siddhartha Gautama. ”Buddha” (Den upplyste) var bara hans titel. Vem som helst (som anstränger sig för att nå upplysning) kan alltså bli en Buddha.

Snubben provade sig fram: Levde ett liv i lyx. Gav upp allt. Blev asket. När han såg att varken överdriven njutning eller självplågeri leder någonstans valde han medelväg-en – ”lagom är bäst” på ren svenska – vilket går ut på att man ska vara måttfull och inte hemfalla åt extremer. Ett tydligt nej till extremism är alltså väl inbakat i buddhismen.

Det var inte så att svenska buddhist-er INTE sårades av Runars kommentar: ”Självklart ogillar vi att Buddha förolämpas”, förklarade damen på andra sidan luren, ”men Runar är fri att gilla eller ogilla vår tro. Vi, å andra sidan, har friheten att inte bli arga över hans kommentarer.”

Acceptans och frihet tycktes vara nyckelorden. Att låta människor vara som de är och inte döma dem. Och även ge sig själv friheten att välja att inte låta saker och ting komma åt en.

På tal om frihet kollade jag in Tibets flagga nyss. Saudiarabien, Oman och Iran har svärd på sina flaggor. Många kristna länder har korset – ett tortyrinstrument – på fanan.

Tibets flagga är på tre sidor kantad av en gul rand som symboliserar ”spridningen av Buddhas gyllene lära”. Ena flaggkanten är dock inte gul. Det representerar ”Tibets öppenhet mot ickebuddhistisk tro”. Det är så ödmjukt att man blir rörd.

h​​​​ttp://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/nimadaryamadj/artic​le38209​51.ab

Håller du med Nima Dervish?