Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag tar väl det senaste inträffade först och utgår från det:

Lördag 15:e Juni. Den första dagen på sommarlovet dagen hade vi biljetter till Egypten bokade där vi skulle stanna i 5 veckor eftersom min morsa gifte sig med en snubbe därifrån i vintras. Resan var tänkt som en semester samt att jag och min sexåriga lillasyster skulle få lära känna honom bättre innan han kommer till Sverige.
Så blev dock inte fallet.
Onsdagen därpå var vi med om en bilolycka på väg från Kairo till Alexandria där vi skulle hyra en lägenhet fram tills dess att vi skulle hem till Sverige igen. Vi hade bott i mannens lägenhet tills den dagen.
Han skulle röka och min mor ber honom öppna bilrutan. Precis då blir han omkörd på vänster sida och blir rädd varpå han får ordentligt med sladd. Eftersom han var en usel bilförare så överstyr han hela tiden och bidrar till att bilen sladdar mer och mer, sen börjar vi volta.
När bilen stannat på alla fyra hjul så känner jag att mina händer är kalla och ser att de är alldeles blodiga. Självklart misstänker jag det värsta och tror att någon i bilen krossat skallen, fått en större lem söndersliten eller något lika hemskt. Min lillasyster hänger ut genom bakre passagerarutan till vänster om mig och jag öppnar min dörr och bär henne till sanden bredvid bredvid vägen och undersöker henne för att se vilka skador hon har. Det är säkert över trettio människor runt bilen som dirigerar trafiken, ringer efter ambulans och ordnar med allt möjligt.
Hennes kläder är täckta av blod och jag tittar på hennes högra hand och ser ett stort öppet sår i vilket jag kan se benen till ring- och lillfingret.
Några engelsktalande män säger att dom ser över henne så jag kan gå och se hur det är med min mamma. Jag rusar till bilen och hon ligger orörlig, men vid medvetande.
Hon säger med lugn röst att hon inte kan röra sig alls och inte har någon känsel under halsen. Hon säger även att hon kanske inte överlever och att jag måste kontakta morfar hemma i sverige så han kan ordna med hemtransport och försäkringsbolag, men mina tårar bara sprutar och det enda jag kan tänka på är att jag kanske kommer åka hem ensam med en halvt lemlästad lillasyster.
Ambulansen anländer och dom bär in henne och min likbleka syster och sen allt vårt bagage som låg i skuffen på bilen.

Väl på sjukhuset så är det omöjligt att få tag i svenska ambassaden i kairo och jag kunde inte komma på något nummer till någon i sverige med alla andra tankar som virvlade runt. Fick gå säkert en halvmil genom alexandria med laptopen till ett ställe där jag kunde få tag i internet där jag skriver på facebook att någon måste se till att min morfar är vaken så att jag kan kontakta honom när jag väl får tag i en telefon.
Allt strular på alla sätt och vis och varken min mor eller syster får någon operation p.g.a att vi inte har några pengar och dom har inte hört av något försäkringsbolag.
Efter två dygn utan mat eller sömn och en massa komplikationer så far vi äntligen åka till Umeå med ambulansflyg ordnat av SOS International.
Flera av mina släktingar finns redan på plats på flygplatsen och efter det behöver jag inte lyfta ett finger för något längre och kan äntligen andas ut.

Nu har det gått två veckor och jag har hela tiden haft svårt att somna och har flera gånger haft mardrömmar om en liten flicka som liknat Alice i filmen "The Ward". Varje gång har jag vaknat så hastigt att jag drabbats av dömnparalys och trott att "den" håller i mig för att hindra mig från att skaffa hjälp, trots att jag var i helt vaket tillstånd.
för att förhindra det så har lägger jag mig tidigast 3 varje natt, men för det mesta senare, för att förhindra att jag hamnar i det sömnstadium då man drömmer eftersom jag alltid blir väckt till frukosten här hos min farsa.
Inte särskilt najs med konstant sömnbrist dock.

Ni som bara tycker att religion är ett dravel kan sluta läsa nu och låta bli att svara
Hursomhelst, jag tror att jag kommer kunna hantera mitt kommande liv med en invalidiserad morsa. Prognosen hittills är att hon blir lam under armarna med begränsad rörlighet även där.
Problemet jag tänker på nu är dock att jag är uppväxt som jehovas vittne, vilket självklart även innebär att jag tror på ett paradis efter harmageddon där blinda ska se, lama ska gå osv osv. Dock så lever jag själv inte särskilt skriftenligt och om nu allt det jag är uppväxt med är sant så tror jag mina chanser är väldigt låga att leva för evigt samt att få träffa min mor som hon var innan olyckan samt min döde styvfar (min lillasysters biologiske far).
Är man inte uppväxt med den här tron så antar jag att man lär sig efter ett tag att tillståndet för ens döda/invalidiserade anhöriga kommer vara så fram tills dess att döden inträffar och sedan är det slut, men i mitt fall så känns det som att dom kommer få träffa varandra igen, men jag kommer aldrig vara en del av det och dom kommer veta att dom har förlorat mig för alltid på grund av ett val jag själv gjort.

Vet inte vad mer jag ska skriva då jag är jävligt trött men inte törs gå och lägga mig än. Dessutom rinner tårarna så jag har svårt att ens se vad jag skriver.