Jag är en kille på 22 år som känner för att skriva av mig, om ni undrar vad en 22 årig kille gör här så är det för att jag inte känner mig vuxen, jag känner mej som ett barn, så där har ni det svaret. nu till mitt problem.
sedan jag var 14 år har jag gått hos fler än 10 olika psykologer,terapeuter,läkarare.kuratorer u name it.
jag går nu på effexor depot 220mg och har tidigare provat massor av mediciner. jag går hos 2 psykologer 2 ggr i veckan. mår inte bättre för det.
jag mår bara bra en kort stund sen hamnar jag i samma skit igen.
nu sitter jag hemma, orkar ingenting, allt är skit, allt av vad vardagliga rutiner heter är sedan veckor glömda..
OBS jag är inte självmordsbenägen. jag har inga planer på sånt.
jag orkar fan inte mer. jag har fått behandling i 8 år nu konstant med ovanstående hjälp, men mår bara skit iaf. alla säger hela tiden att det blir bättre, men det blir det fan inte, alla LJUGER!! jag har provat allt men det blir inte bättre. nån mer som mår som jag??
urban_legend:
inte känner mig vuxen, jag känner mej som ett barn,
Köp stopp och växt.
Men du känner dig väl ensam antar jag.
Du borde hitta en riktigt vän, eller "vänner" nån att umgås med typ?
urban_legend:
jag har provat allt men det blir inte bättre. nån mer som mår som jag??
ja och du har helt rätt i att alla ljuger.
och det där med "vänner" är enkelt sagt mycket svårare att lösa
jag har mått likadant, fast jag var självmordsbenägen dock fast mina problem har löst sig=)
Jag håller allt skit inom mig oftast. Man känner att dagarna går och det är samma sak hela tiden. Men då knäpper jag bara på datorn och faller in i en annan värld och sen är problemen lösta ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Låter på dig som om du bara väntar på att andra ska få dig att må bra/bättre. Rikta det där inåt istället. Allting hänger på sin personliga inställning. Om du bara ligger och väntar på att bli buren och vaggad av någon annan likt ett spädbarn kommer du ingen vart.
Vill du må bra, eller trivs du på ett eller annat sätt att må dåligt? Jag vet av egna erfarenheter att det finns en viss trygghet i att må dåligt. Frågan är bara vart gränsen går.
Dåren:
Låter på dig som om du bara väntar på att andra ska få dig att må bra/bättre. Rikta det där inåt istället. Allting hänger på sin personliga inställning. Om du bara ligger och väntar på att bli buren och vaggad av någon annan likt ett spädbarn kommer du ingen vart.
jo visst, men nu är problemet just det att jag inte har nån motivation till att må bra eller annat. och jag trodde att psykologer m fl var till för att hjälpa att ändra äns inställning? men jag kanske hade fel. dom är kanske tillför att bara finnas där bara för att dom "ska finnas" och inget mer..
tackar alla för svar ![[love]](/img/smilies/love.gif)
Tråden låst på grund av inaktivitet
