Att man känner sig så pass ensam och misslyckad men slutet av dagen oavsett alla självmordstankar och demoner som viskar. Kolla på dig! Du valde attr lägga dig och gå igenom samma sak igen, igen och igen. Seriöst du, jag vi alla har klarat oss men vem av oss egentligen försök finnas där för någon så depprimerad? Helt ärligt en värld med så många människor och inte än idag finns det något eller någon som tänker på hur fucking seriöst depp/ångest är eller dem som är diagnoserade. Vet ni hur det känns? ”Jag förstår” NEJ du/ni förstår inte, ingen kommer förstå vad som går sönder inombords varje sekund eller varför det känns som att någon dött eller dör hela tiden. Såå mina kära, låt tråden starta, vad händer med alla läkare eller folk överlag nu förtiden? Ops en grej till alla med personlighets störningars osv borde tas mer seriöst.