Hej!

Jag är en tjej på 16 snart 17 år, kanske är jag rätt tidigt ute med att gå ut med det här vid den här åldern. Men jag tror att det här är något allvarligt problem som inte kommer försvinna med åldern; Varje gång jag är i ett förhållande så känns det som alla säger 'spännande, pirrigt, underbart' i början, jag är så förälskad. Ju mer tiden går så är det som om någonting förändras, jag får en hemsk känsla inombords mig, det gör riktigt ont och det är känslan av riktig depression, jag vill dö då känslan får all min livslust att rinna ur mig, den bryter verkligen ner mig inombords. Jag har trott att den känslan beror på att jag är rädd för att känslorna ska försvinna, då ett förhållande består utav olika faser hela tiden, att när det blir seriösare och mer kärlek så tar jag det fel och tror att jag inte känner någonting för den här personen längre, att jag inte älskar honom. Jag går och tänker på det här dag in och dag ut när jag är ifrån honom, men när jag är hos honom så känns allting bra igen, för då känner jag ju att 'ah men jag har ju känslor kvar, jag älskar honom hur mycket som helst så vad oroar jag mig för?' Allting känns bättre och sen har jag lyckats få bort känslan och allting är underbart igen, sen kommer den tillbaka, samma tankar och rädsla. Men den här gången blir det ännu värre, jag känner till slut att när jag tänker på personen så känner jag ingenting, jag känner att jag inte älskar honom längre(det händer på en timme). Och då är vi på samma spår igen, så som det ALLTID händer i mina förhållanden, exakt samma sak varje gång. Jag har trott att det berott på att dom tidigare personerna inte varit dom rätta, men nu när jag hittat en kille som jag verkligen känt att han är den rätta och fortfarande gör, det är som om vi är menade för varandra, som om ingenting kan skilja oss isär ! Så förstår jag att det måste vara något speciellt med mig, något som inte står rätt till inom mig.. Det spelar ingen roll hur starka känslor jag har för personen, hur mycket jag VET att jag älskar personen, det händer ändå.

Och jag har läst lite på en hemsida om förbindelsefobi, och det är ju ungefär så det blir för mig (bara det att jag inte blir elak, skyller inte ifrån mig, försöker inte hitta den andras problem för att bli av med personen) det är som om jag inte klarar av förhållande, som om någonting bara försöker stöta bort, blockera alla känslor. Och det plågar mig så, det här är en kille jag verkligen vill satsa på, ha en framtid tillsammans med, ser liksom bara han i min framtid, kan inte tänka mig ett liv utan honom! Men det plågar mig om jag ska ha den känslan som jag beskrev där ovan, att jag vill dö och tveka på min kärlek till honom, tveka på mina känslor och tillslut känna att dom inte finns där alls.

Jag har berättat det här för honom och vi är inte riktigt tillsammans längre, men träffas lite ändå. Och jag märker att det är något speciellt med just förhållande, för det känns bättre att känna att han är min och jag är hans men att vi ändå inte har något förhållande. Men jag vill även hitta mitt problem, så jag kan förklara det för honom för han är ingen person som är värd att såra och som sagt är det ju honom jag vill ha en framtid med. Kan även passa på och säga att jag trivs så sjukt bra att vara och umgås med honom, precis som om det är menat att vara vi alltså så jag fattar inte vad det är för fel på mig!

Skulle bli tacksam för svar, om någon bara kunde förstå.. För jag känner; Han eller ingen, fortsätt kämpa för honom eller så lever jag ensam hela mitt liv som både min mamma och morbror gjort. Snälla hjälp mig!