Hej allihopa!
Jag önskar att få höra era tolkningar av dikten "Då voro bokarna ljusa" av Wilhelm Ekelund. Min tolkning kommer senare - jag vill inte påverka er.
"Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat—
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös."
Tack på förhand!
låter som ett cp.
"Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat"
Tolkning: Det var vackrare och bätte förr.
"Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös."
Tolkning: Jag ser framför mig hur han sitter på tåget och tittar ut över Skånes platta landskap, med bäckar och dungar. Nu åker tåget från Eslöv Station och han är ensam - igen. Som så många andra poeter.
