Vet inte ens varför jag skriver detta men det känns skönt

Jag är deprimerad och har varit det till och från så länge jag kan minnas. Det har gått upp och ner, gått bra och dåligt men jag har ändå alltid funnit mig vid punkten att "jävlar det här är inte normalt".

Nu på sistone har det blivit värre. Jag har tappat livsglöden och jag känner ofta att vardagen är meningslös och onödigt. Jag har inga vidare framtidsplaner utan ser oftast bara mörker då jag inte ens har energi att tänka på framtiden. Vill ifrån min vardag men vet samtidigt inte var jag vill. Vill bara vara glad och finna förmåga att tackla motgångar och problem och även när jag är glad stanna glad.

Jag är olyckligt kär. Jag älskar honom innerligt men han känner inte samma sak längre. Vi har varit med varandra i 2 år men det avslutades för ett år sedan och jag känner mig fortfarande lost utan honom. Jag är så säker på mina känslor och vad jag vill att jag inte vet var jag ska ta vägen då han inte älskar mig längre.

Min mamma är sjuk. Cancer. Jag är rökare och vill sluta varenda jävla dag. Men jag kan inte, för att jag använder cigaretter som hjälpmedel när jag mår dåligt sorgligt nog. Jag vet att jag kan, men jag har inte orken,

Jag orkar ingenting i min vardag. Jag orkar inte betala fakturor, jag orkar inte städa och ibland inte ens laga mat eller ta hand om min hygien. Ibland orkar jag inte umgås med vänner men ibland drar de ut mig ändå och oftast är jag glad för det.

Jag stänger in mig. Om jag inte hade skola eller måsten så hade det varit allt jag gjort. Vara hemma i min och min mammas lägenhet, spela wow hela dagarna och kolla på serier och drömma mig bort. Göra ingenting är jag absolut bäst på. Detta gör jag hela loven.

När jag väl är med folk så är allt ganska normalt. Det känns som att mina problem blir så små då. När jag blir ensam och det blir kväll känns allt dock som en mardröm.

Jag säger varje mardrömskväll att "imorgon ska jag ringa min psykolog och få den hjälpen jag behöver" men morgonen efter känns allt för jobbigt och jag intalar mig själv att "det går bra ändå". Nästa kväll repeteras historien.

Antidepressiva är någonting jag tänkt på. Jag vill ju bara må bra. Samtal känns inte lockande just nu, det är skönt att prata men det är samtidigt allt jag gör. Har en nära vän som jag kan bolla hur mycket som helst av mina negativa tankar med som jag verkligen uppskattar. Men hon kan inte hjälpa mig att må bättre förutom att ge råd. Har ungefär samma tankar om psykologen men jag tror mer på kombinerat antidepressiva och samtal. Träffat en psykolog innan ca 4 möten sedan bestämde jag mig att slippa gå och då blev allt värre än någonsin (kan förklara senare)

Ibland vill jag bara röka på och glömma bort allt. Minst 20 gånger när jag varit ledsen har jag tänkt "om jag ändå hade en spliff här hade jag inte tvekat en sekund..." jag känner att det är nära bristningsgränsen för mitt psyke (har droger runt i kring mig) trots att jag är emot droger och allt det innebär. Aldrig testat droger.

En eller två gånger har jag mått så dåligt att jag sneglat på mina handleder. Osynliga ärr har jag där, från två år sedan när jag var mindre och mådde dåligt. (uppmärksamhet?) Att jag ens tänker tanken nu skrämmer mig. Jag vill ju inte må såhär.

Är jag deprimerad eller är allt bara en illusion? Jag har blivit så osäker på mina känslor då jag en dag kan känna en känsla så starkt att jag är 100% säker på att jag kommer känna det här imorgon men inte gör det. Inte alls. Jag blir så förvirrad av mitt eget psyke att det ibland känns som att jag har två olika personligheter.

Jag har läst det mesta om deprimerade människor och tagit in många råd. I höstas tog jag tag i min kost och började träna 3 gånger i veckan. Jag umgicks mycket med vänner och struntade i att umgås med personer som jag vet gav mig negativ energi. Det dämpade allt det jobbiga men räcker inte riktigt till.

Har ni några tips? Skönt att få ut sig allt. MVH Tjej 18 år