Påståendet gäller givetvis när det kommer till flyktingmottagandet och den alarmerande situation Sverige står inför när det kommer till vår del i vad som antyds vara en självklar global humanitär ansträngning.

Jag har suttit och funderat över detta påstående ett tag nu och bestämt mig för att göra en tråd där vi kan försöka reda ut vad det egentligen betyder, hur den kom att bli en aktiv del av det mångkulturella vokabuläret, och varför det inom nämnda kretsar ses som en självklar lösning. 

Flyktingnivåerna är som bekant höga för Sverige, mer än något annat land i Europa har Sverige ett högt flyktingtryck, trots vårt geografiska läge, trots att omgivningen inte tar in närmelsevis lika många som vi gör. Runt 50 miljoner människor befaras befinna sig i en flyktingsituation, som av krig, förföljelse, eller naturkatastrof tvingats från sina hemtrakter, ovissande om när de kan tänkas kunna återvända till sina hem. De allra flesta hamnar direkt i närområdet, eller i ett grannland. Utsattheten får dock människor att drömma om ett liv i ett tryggare och välmående Europa, och flera väljer att ta chansen hit, oftast med katastrofala följder.

I Sverige har politiska optimister sett till att vi nu proportionerligt tar emot flest flyktingar i hela Europa. Detta börjar dock bidra till problem då den långtgående bostadsbristen blir allt mer akut och arbetstillfällena sinar ytterligare. Hela affären är dessutom mycket dyr och långt ifrån en lönsam affär för Sverige. I takt med rådande utveckling har samma politiska optimister i allt intensivare takt närt och vevat tanken om hur man nu ska få andra länder att också ta sitt ansvar så att allt inte behöver landa på oss. Man försöker nu vinna gehör för att trycka på andra EU-länder att börja ta emot dem med.

Med detta har Sverige intagit en inbillad maktposition som en humanitär stormakt, som vad volymer och resurer beträffar agerat frikostigt och vad man tror anträtt föredömligt och vunnit respekt bland unionsmedlemmar. Med facit i hand är det dock svårt att tro att någon skulle titta på exemplet Sverige och inspireras av det. Än bättre lär det väl när man fått höra om Kaplans senaste panikartade plan med att bygga modulhus åt flyktingarna. Just Modulhus är dock inte det enda förslaget på området. Tidigare har man diskuterat ifall man ska tillåta asylanter få förtur i bostadsköer. Helt i enighet med tidigare regerings ideologi att premiera härkomst genom instegsjobb, och nystarszoner. Problemen hopar sig, men medan Svenskar accepterat detta är det inte lika mycket en självklarhet i andra länder, får man anta i varje fall. Faktum är ju att man inte fått vidare gehör i andra länder. Och vem hade trott att det egentligen fanns en utbredd uppfattning bland övriga EU-länder att bereda vägen för en upprepning av just, exemplet Sverige?

I egenskap av realpolitiskt haveri har man försökt att sätta en ny dimension på debatten genom att tillkännage den särställning från andra politiska frågor och underminera behovet av att kalkylera utgifterna. Den humanitära insatsen bedöms vara värd det hela vad prisnotan än kan tänkas landa på. Vidare har den anpassats i olika format efter kritiken som uppstått mot den. Att prioritera insatser i närområdet menar man vara för otillräcklig för att göra reell skillnad för många, sverigedemokraterna gör man reflexmässigt påminda om otillräckligheter i budgeten.

I Sverige anno 2015 har man genomgått en trendig upplysning när man dragit slutsatsen att Sverige utfört den mest korrekta handlingen, och att vi inte rimligen bör hållas ansvariga för att vi åtagit oss ett för mäktigt uppdrag och nu vädjar andra länder att avlösa oss genom att följa vårt goda exempel. Hur rimligt det är att sätta press på andra länder att gå i våra fotspår är jag väldigt intresserad av att diskutera.

Era tankar?