Hej allihop!
Mitt namn är Tricia och jag är 19 år. För några dagar sedan flyttade jag till ett behandlingshem, nästan 3 timmar ifrån där jag tidigare bodde med min familj. Hit kom jag efter en lång historia som sträcker sig bak till ungefär 6 års ålder med återkommande depressioner, fobier, hallisar, tvångstankar och dålig självkänsla. Jag var även mobbad i skolan av både lärare och elever och blev regelbundet slagen hemma.
Efter några vändor på psyket, först BUP's klinik där jag var inlagd allt som allt ca 7 gånger och sedan vuxenpsyk där jag var fast i en månad, så kom jag hit. Jag blev illa behandlad av personalen som inte hade någon kunskap om min typ av problem (självskadebeteende bland annat), så kom jag dit jag är nu efter att en stor artikel om mig och den inblandade läkaren gick i tryck i lokaltidningen. Stället jag bor på nu är dock väldigt bra.
Jag skriver nu det här meddelandet i forumet (valde jag rätt forumkategori?) för att se om det finns andra ungdomar i min ålder som bor på behandlingshem pga liknande problem, som man kanske kan utbyta tankar med? Eller finns det andra som inte gör det som kanske undrar hur det är? Jag brukar tänka att om jag lyckas förändra något inom psykvården så har inte all min skit varit i onödan! Ni får hemskt gärna besöka min blogg här på Ungdomar också.
Slutligen söker jag efter folk som vill mejla här för att bara diskutera livet? Det spelar ingen roll om ni är i samma situation eller bara vill prata. Var inte rädda för att fråga, jag skäms inte över mina problem, och jag delar gärna med mig av min erfarenhet 🙂
Sedan vill jag påbörja denna ¨diskusionstråd genom att fråga er om ni också har dåliga erfarenheter av psykiatrin? Eller bra? Jag startade denna tråd för att höra vad andra tycker om denna typ av vård.
Kram Tricia.
kram 🙁
Nintendos BFF:
kram 🙁
*Kramar tillbax*
hade en vän med mycket snarlika problem och hon lever idag ett helt normalt liv som vuxen, så det går att vända. håll ut och
kram på dig!
isola:
hade en vän med mycket snarlika problem och hon lever idag ett helt normalt liv som vuxen, så det går att vända. håll ut och kram på dig!
Tack så mycket, Isola 🙂
Spo0oky:
dåliga erfarenheter av psykiatrin? Eller bra?
Både dåliga och bra.
Spo0oky:
ungdomar i min ålder som bor på behandlingshem pga liknande problem
Känner personer som gjort fantastiska framsteg med depression/PTSD/självskada/äs på liknande behandlingshem, men sen finns det ju såklart de som inte alls tar till sig vården eller får det att funka. Det är säkert kämpigt för dig som haft det jobbigt så länge, men du KAN verkligen klara det. Var en gång inlagd tillsammans med en kvinna som spenderat nästan hela sitt liv på psyk/sjukhus/beh.hem, kallats ett hopplöst fall av oräkneliga läkare, och som idag har man och barn.
Alla kan bli friska. Du fixar det!
Annoyed:
Problemet i mitt fall är att jag tog emot all hjälp jag fick.. Eller jag tog väl egentligen (rent logiskt) inte emot nån hjälp alls, eftersom jag inte fick hjälpen. Nu sedan jag kom till behandlingshem har det känts som om tron på hjälp finns. Fast det tog halva mitt liv att få någon hjälp över huvud taget.
Grejen just nu är att jag känner mig väldigt ensam, och det är därför jag vill prata med människor om livet och allt därtill. Hemmet jag bor på ligger rätt många timmar från staden jag är van vid, och jag känner inga människor alls här. Dessutom ligger hemmet en bit ut på landet, vilket gör mig lite "instängd", även om jag både kan och FÅR ta bussen vart jag vill. Men då kan det ju vara bra att ha ett mål att resa till, och så länge jag inte känner någon i närheten så blir det lite jobbigt.
Någon som förstå¨r hur jag menar? Jag är inte så bra på att förklara.
/Tricia.
Spo0oky:
eftersom jag inte fick hjälpen. Nu sedan jag kom till behandlingshem har det känts som om tron på hjälp finns.
Känner verkligen igen det där. Antar att det är svårt att våga tro till 100% att det ska bli bättre, när du blivit sviken så många gånger förut? Försök att gå emot såna tankar, var HELT öppen och ärlig om allt och våga lita på att du får hjälp denna gång.
Spo0oky:
Grejen just nu är att jag känner mig väldigt ensam,
Förstår det. Hur är de andra personerna som bor på behandlingshemmet? I många fall kan det ju vara rätt tungt och skadligt att umgås med andra psykiskt sjuka, men samtidigt kan det ju vara jättebra om man inte drar ner varandra utan försöker hålla en positiv stämning.
Sen har ni väl hästar där? Stallarbete är ju meditation som inget annat!
annoyed:
Antar att det är svårt att våga tro till 100% att det ska bli bättre, när du blivit sviken så många gånger förut?
Ja, ju fler gånger man blir sviken eller misslyckas, tappar man ofrivilligt en liten bit av tron på en positiv vändning. Det är inget man kan rå för, och det betyder inte nödvändigtvis att man är pessimistisk. Tvärtom är det ju en logisk reaktion, som kan vara svår att ändra på. Men jag försöker verkligen!
annoyed:
Hur är de andra personerna som bor på behandlingshemmet?
Alla har oerhört olika problem här! Några av dem går det nästan inte att föra en vettig konversation med eftersom de kan vara en aning förståndshandikappade nästan. Jag har en kvinna som jag kan prata med, men hon pratar som så många andra, om deppiga saker. Fast ibland kan hon prata om annat också. Problemet är nog att typ alla är mycket äldre. Den yngsta efter mig är typ mellan 25-30. vet inte riktigt hur gammal han kan vara.
annoyed:
Sen har ni väl hästar där?
Ja, de har hästar. Som jag skrev i bloggen så skulle jag dit, men mensvärken satte stopp idag. Följer eventuellt med nästa vecka istället! Jag tror faktiskt att det kan hjälpa!
Sen undrar jag om jag kan lägga till dig som vän här, Annoyed? Du verkar trevlig. Vi behöver inte bara prata djupa saker, man kan ju prata om lite allt möjligt. Mejla gärna!
Spo0oky:
Sen undrar jag om jag kan lägga till dig som vän här, Annoyed? Du verkar trevlig.
Ja visst, lägg till mig bara! Är inte så himla aktiv men hänger i forumet ibland, så bli inte ledsen om jag inte svarar på meddelanden så fort.
Spo0oky:
Problemet är nog att typ alla är mycket äldre.
Oj, nej men då är det ju inte så lätt. Trodde det var ett behandlingshem specifikt för ungdomar/unga vuxna. Då förstår jag att du kanske inte har så mycket gemensamt med de andra och att det kan bli lite ensamt. Hoppas du känner dig bekväm att komma ut bland folk och kanske träffa nya människor snart!
