Har förövrigt upptäckt två överraskande saker med att vara, tja, anhörig till någon med huntington:
1. Att se personens medvetande brytas ned i takt med kroppen är faktiskt något av en lättnad, eftersom en då vet någorlunda att personen själv inte behöver vara till hundra procent med om sjukdomens slutfaser.
2. Att se hen behöva äta mat som söndermixas totalt (typ ikväll; en potatis, en biff och brunsås som mixas till en slät... röra) är förvrånansvärt svårt, eftersom en aldrig själv skulle kunna tänka sig att äta det.