Vi skulle skriva person- och miljöbeskrivning i skolan.
Min svenskalärare gillade den 😉 Vad tycker ni?
Kanske borde nämna att jag går i 9an. Jag tål kritik, men inte folk som snor mina bilder.

Ångest

Nadine sitter på stadens tågstation. Hennes nakna ben är tryckta mot den kalla asfalten och hennes utmärkande ryggkotor är lutade mot en kall stolpe av järn. Det är obekvämt. I ett misslyckat försök att sitta skönare reser hon lite lätt på sig och byter ställning.
Endast ett tunt linne och en svart minikjol skyddar hennes smala kropp mot kylan. Det räcker inte, hon fryser så att hon skakar, och hennes tunna hud har knottrat sig på lår och armar. Men det spelar ingen roll. Hon kan lika gärna frysa hjäl. Vad tjänar det till att leva? Hennes små händer är hårt trykta mot ansiktet. Hennes långa svarta naglar trycker mot hennes ljusa hy. Nadine gömmer sig för omvärlden.
Hon tänker förbi ljudet av brummande motorer och synen av bilar som far förbi på vägen framför henne. Tänker förbi alla passerande människor, förbi alla nyfikna hundar. Hon funderar på hur det känns att vara död. Hur det känns att inte längre andas. Undra hur det känns att betrakta världen uppifrån? Eller inte betrakta världen över huvud taget. Man kanske föds som en ny människa? Eller bara försvinner. Puts veck, borta.
Hon vaknar ur sina dagdrömmar när en blå buss stannar framför henne. Stressat gräver hon fram sitt busskort ur den svarta axelbandsväskan. Hon fumlar med knappen och lyckas till sist stänga den. Med stora vita bokstäver har hon skrivit namnet på sitt älsklingsband "The Cure".
Människorna som ska med bussen har bildat en kö. Och för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt ställer hon sig så långt bakom den siste mannen i kön hon vågar, i ett försök att inte visa hur blyg hon egentligen är. Innan Nadine stiger på bussen andas hon in genom näsan, en kall luft fyller hennes lungor. När hon andas ut bildas rök. Hon tänker på hur länge sedan det var hon är rökte. Måste varit flera timmar sedan sist.
Med blicken riktad mot marken och axlarna högt höjda stiger hon på bussen. Hon gömmer sig bakom den blonda, nästan gula luggen innan hon betalar för sig. Nadines mörka ögon spanar runt i bussen för att hitta en lämplig plats att sitta på. Allra helst sitter hon längst bak, gömd bakom säten och ingen som stirrar henne i nacken. Platsen är ledig, men hon vill inte gå dit då hon inser att det skulle innebära att hon skulle få passera killgänget som sitter avslappnat på mittenplatserna i bussen. Hon vet att de är hårdingar. På lukten känner hon att någon av dem snusar. Hon slänger en snabb blick mot dem och noterar att de ser ut att vara runt 16, i hennes ålder. Istället för att riskera att bli upptäckt av killgänget sätter hon sig på sätet närmast förarsätet. Men det hjälper tydligen inte. Killen som verkar vara ledaren för deras gäng har sett henne och skriker "JÄVLA EMO!" så högt han vågar, utan att hans inte färdigutvecklade röst ska svika honom. Och hans kompisar skrattar högt. Någon av dem ropar ironiskt "Skära är en bra sak, ska vi dela rakblad?". En annan följer hans exempel och rimmar elakt "Musiken är ett hån, ska vi skära oss till Korn?" De berättar för henne, och alla andra i bussen vad de tycker om hennes klädstil. De gör sig lustiga över hennes hår. "Vet du vad det blir om man korsar en igelkott med en zebra?" "En emofrisyr!"
Nadine känner hur det svider inom henne. Hur kan de säga något sånt om att skära sig i handlederna? De vet inte hur det känns. De har inte sett det vackra blodet sippra fram genom de smala färska såren. Precis som mjuka röda tårar. Hon skär sig inte för att dö, snarare för att överleva. För att få kontroll över alla känslor, sudda ut minnen. Och lite för att straffa sig själv.
Varför kan Nadine inte bara vara som alla andra? Varför måste hon vara så ful? Hennes smala tråkiga mun. Hon hatar sin näsa. Foundation är något hon använder dagligen, för att dölja hennes finnar så mycket det går. Trots att hon aldrig haft fler än tre finnar åt gången. Hon sminkar sig hårt. Mycket eyeliner och mascara. Ibland även lösögonfransar.
Förr retade de henne för hennes tjocka ögonbryn, men sedan hon börjat plocka dem, var det kroppsstolkeken det var fel på. För något år sedan var hon för fet. Då slutade hon äta nästan helt. Började röka istället. En dag jämförde Charlie i klassen hennes smalben med hans handleder, och de var lika tjocka. Ändå tycker hon att hon är äckligt fet. Hon vet att andra tycker likadant, hon har sett deras blickar rikade mot hennes äckligt feta lår. Hon kan nästan läsa deras tankar.
Hon kryper ihop i bussätet. Killarna har glömt bort henne nu, hittat något annat samtalsämne. Nadine öppnar väskan och gräver fram sin mp3. Hon pluggar in lurarna i öronen. Hon bläddrar bland flera album av "The Cure", sätter på sin favoritlåt "Burn". Hon sluter ögonen och försvinner från verkligheten. Musiken är nu allt och ingenting. Hon flyger iväg från helvetet här på jorden, hon är överallt och ingenstans. Känslan är nästan obeskrivlig, men hon älskar den.
När låten är slut tittar hon frånvarande ut ur fönstret och inser att det är dags att trycka på bussens stoppknapp. Hon stänger av musikspelaren, stoppar ner den i väskan. Bussen bromsar in, och hon reser sig upp. Ett pysande ljud hörs, det är bussens dörrar som öppnas. Som tur är är hon ensam om att gå av, ingen som stirrar på henne.
När hon stigit av bussen möts hon av kylan, och tystnaden. Nadine ser sig omkring, noterar att hon är ensam. Hållplatsen ligger inte långt från byggnaden hon borde kalla hem. Hon lyssnar till ljudet av sina svarta converse som skrapar mot asfalten när hon går. Hon kommer till stora gula betonghus. Alla likadana. Det enda som skiljer husen från varandra är klottret på väggarna, och de olika blomsterarrangemangen på balkongerna. Hon sparkar till en sten. Med ojämna studs tar den sig över asfalten, landar i en sandlåda. Nadine följer efter den, sätter sig på en utav gungorna på gårdens lekplats. Om man ens kan kalla det så, två gungor och en gammal sliten rutchbana. En gång strålade leksakerna i gult och rött. Det var när Nadine var liten. För ung för att förstå pappas alkoholproblem och mammas ångest. Hon trodde helt enkelt att de var väldigt trötta människor, det var väl inget konstigt med det? Med tiden förstod hon, i takt med att färgen nöttes bort. Nu känner hon sig lika grå som gungställningen. Ingen orkar hjälpa Nadine att se världen färgglad, och ingen orkar måla om heller. Hon är bara en blatte i ett blatteområde, det finns ingen som orkar bry sig om varken henne eller lekplatsen.

Nadine fryser, men hellre det än att gå in i lägenheten. Hon sitter kvar på gungan och funderar så länge hennes kropp tillåter. Hon tycker om hur luften är när det är kallt ute, alldeles torr.
Det är inte riktigt tyst här. Hon hör svaga röster från lägenheterna, men kan inte urskilja några ord. När hon blundar, spelas hemska bilder på hur hennes arga fader misshandla hennes moder upp på näthinnan. Det bränner i hennes mörka ögon. Hon blinkar bort några tårar och reser sig motvilligt från gungan. Hon tar några långsamma steg mot lägenhetshuset. Hon rycker upp dörren och röster hörs. Nadine känner doften av serbisk mat, det kommer från grannarna. Hon går långsamt upp för trapporna, och ju närmare hon kommer sin lägenhet, desto tydligare hör hon pappas röst. Hennes fotsteg ekar i trapphuset. Väl utanför lägenheten klänger hon av sig skorna och rycker upp dörren. En stark lukt av alkohol får henne att rygga tillbaka. Allt var som vanligt. Hon smyger förbi tomma spritflaskor, kartor av ångestdämpande piller, kliver över en knuten systembolagetpåse. En hög arg röst kommer från köket. Det är hennes fader. Serbiska svordomar blandat med dålig svenska hörs. Och sedan en ynklig ursäktande kvinnoröst. "De lever i alla fall" tänker Nadine medan hon smyger förbi dörren som går till köket. Dörren bredvid går till rummet hon delar med sina två bröder. Hon öppnar den, det är ingen där, så hon slänger av sig axelbandsväskan och sätter sig på golvet. Hon hatar att leva, men är för feg för att dö. Nadine suckar och lyfter lite på sina sänglakan, där ska hennes älskade rakblad ligga. Det enda som får henne lycklig i stunder som dessa. Hon fumlar vilt efter dem. De är väl inte borta?
Någon rycker upp dörren. Hennes äldste bror Tuan kommer in i rummet. Över hans ojämna, tjocka ögonbryn bildas djupa rynkor. Hans bruna ögon stirrar yttryckslöst på henne. Hon märker först inte vad han har i sin vänstra hand.