Jag har i princip aldrig haft vänner som känt mig _på riktigt_ och även de vänner som känt mig ytligt har aldrig varit fler än runt 2-3 stycken på samma gång (antagligen p.g.a. kassa sociala skills, ointresse, extrem inåtvändhet, rädsla, etc). Men för ett tag sen började en person lära känna mig _på riktigt_ och jag var övertygad om att jag lärde känna den _på riktigt_ också, men jag kom på den flera gånger med att ljuga för mig, undanhålla allvarlig information om sig själv från mig, dela med sig om väldigt privat information om mig till andra och prata skit om mig/göra (mer eller mindre seriösa) hämndplaner mot mig bakom min rygg samtidigt som den höll upp en fasad för mig om att vår relation var bra. Så jag tog en paus från den och i och med det kom min ångest och mitt självhat tillbaka (jag insåg knappt ens att jag hade ångest tidigare och förstod det först när jag fick uppleva kontrasten mellan att inte vara ensam och att vara ensam) och nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur illa personen än behandlar mig mår jag faktiskt inte dåligt av det, utan den huvudsakliga anledningen till att jag tog en paus var att jag ville att den skulle respektera mig och ta mig på allvar (vilket jag anar att den aldrig kommer göra med tanke på hur många gånger den upprepat sitt beteende). Jag har lärt mig att sånt här faller in under kategorin ~destruktiva relationer~ men jag har bara svårt att övertyga mig själv om att den är destruktiv om jag inte mår dåligt av den.
Vad jag är ute efter är väl nåt slags yttre perspektiv på det hela, bara. Hur ska man egentligen göra i en sån här situation? Är ångest bättre än vänner som behandlar en illa och inte verkar kunna/vilja förändras? (Bör jag göra den bedömningen själv snarare än att fråga människor på ungdomar.se?)
thax: ur illa personen än behandlar mig mår jag faktiskt inte dåligt av det, utan den huvudsakliga anledningen till att jag tog en paus var att jag ville att den skulle respektera mig och ta mig på allvar (
du mår inte dåligt av att inte bli tagen på allvar och bli dåligt behandlad?
för mig är det fullständigt obegripligt hur du kan överväga att ha kvar någon form av nära relation med personen, men ändå förståeligt då det är jobbigt att vara ensam, det är dock mycket bättre än det där.. gå din egen väg istället så hittar du folk som dig
Du bör dumpa personen. Innan du gör det så kan du gärna tala om för den att du vet att den har gjort det du beskriver här och att det är därför du bryter med den: det är dock viktigt att du gör det på ett så sakligt och neutralt maskinartat sätt som möjligt, utan att blanda in känslor.
Sedan bryter du med den. Man ska inte ha kontakt med människor som behandlar en så - de måste lära sig att de inte får bete sig så, oavsett vad du själv tycker om det så måste de lära sig det.
Jo det kan vara smärtsamt att vara ensam, men är man ensam är man i bättre sällskap än med dåliga människor, tänk på det. Och det här kommer från en person som själv aldrig haft mer än en knapp handfull vänner samtidigt i hela sitt liv och inte nu heller har det, så jag vet vad ensamhet innebär, och den släcks inte på allvar av sällskap, utan av bra sällskap. Så länge du inte låser in dig totalt så kommer du att samla på dig människor som är värda att behålla här och där. Lita på din intuition och din instinkt om folk.
