Ja, du kan säkert mycket väl känna någon form av ångest, på grund av det du beskriver, det tror iaf jag.

Känner som sagt igen mig mycket, i det där med att ständigt förklara massa saker för att folk inte förstår mig. Känns som om jag kan förklara saker hur noga som helst, men att folk ändå inte förstår alls, ibland känns det som om det bland annat är för att de helt enkelt inte alls vill förstå - för att de helt enkelt bestämt sig för att inte förstå mig. 
Jag känner även mig ständigt ifrågasatt, särskilt på senaste tiden har jag känt mig väldigt ifrågasatt. Så in i helvete ifrågasatt. :'( Och visst känner ju då jag, att jag kan känna en viss ångest av detta, så det kan säkert du oxå göra.

Lovar att jag ska skriva mer till dig när jag orkar, tycker bara det känns så jobbigt att skriva om sånt som känns riktigt jobbigt...  :'(
Kram

De flesta barn och ungdomar har svårt för sociala koder, det är därför äldre i alla tider har klagat på "dagens ungdomar".

Är det lite allvarligare, typ Sheldon i The Big Bang Theory, så kan det nog vara tal om diagnos.
Men var väl medveten om att en diagnos inte behöver betyda att det är kroppen i sig det är något fel på och att du aldrig kan ändra det utan skumma mediciner, det kan vara så enkelt som att du är dåligt uppfostrad och/eller inte brytt dig tillräckligt om folk för att lära dig om folk.

Finns det någon du ser upp till och vill efterlikna?
Menar då inte bara t.ex. föräldrar, vänner, lärare, eller en artist, utan det kan likväl vara en seriefigur eller bokkaraktär.

Själv har jag Walter White, Rick Sanchez och Max Tegmark som förebilder (i den ordningen), bara en av dem finns på riktigt.
Kanske inte så konstigt att jag beter mig illa ibland.

Bakric:
De flesta barn och ungdomar har svårt för sociala koder, det är därför äldre i alla tider har klagat på "dagens ungdomar".

Är det lite allvarligare, typ Sheldon i The Big Bang Theory, så kan det nog vara tal om diagnos.
Men var väl medveten om att en diagnos inte behöver betyda att det är kroppen i sig det är något fel på och att du aldrig kan ändra det utan skumma mediciner, det kan vara så enkelt som att du är dåligt uppfostrad och/eller inte brytt dig tillräckligt om folk för att lära dig om folk.

Finns det någon du ser upp till och vill efterlikna?
Menar då inte bara t.ex. föräldrar, vänner, lärare, eller en artist, utan det kan likväl vara en seriefigur eller bokkaraktär.

Själv har jag Walter White, Rick Sanchez och Max Tegmark som förebilder (i den ordningen), bara en av dem finns på riktigt.
Kanske inte så konstigt att jag beter mig illa ibland.

Har en diagnos så de handlar inte om jag har en diagnos eller inte för min del. Kortfattat så handlar det om att föräldrar och släkt på något sätt antar att jag inte kan klara av vissa saker som för mig är att bli självständig och en egen person. Har försökt prata med dem om detta och de säger att de förstår men de gör dm inte fast jag berättat detta 6554566 gånger. 

De får mig att känna mig liten och jag tror på mig själv men de tror inte på mig. Jag vet att detta är en brist på kommunikation mellan oss det är som när vi pratar att de inte når fram helt utan studsar tillbaks hela tiden. Detta har vart sedan jag fick min diagnos. Jag är ju liksom en vanlig 22 årig tjej. Har en diagnos men den är ju väldigt väldigt liten och inte alla så grov som alla verkar förstå. Därför känner jag oftast att jag som är en väldigt missförstådd person pga min diagnos hamnar i mitten och passar inte in någonstans. Har vart på samtal om detta och de verkade inte hjälpa heller. Jag vill bara folk ska behandla mig som en 22 åring och inte som ett barn som de hela tiden måste ifrågasätta om jag klarar av vissa grejer tex om jag åker någonstans eller om jag vill flytta hemifrån eller om jag ska ut klockan 10 en fredag kväll och liknande. Detta är normala saker 22 åringar gör. Jag menar 18 åringar kan va ute sent också. De roliga är ju att de ifrågasätter inte min syster som är yngre på samma sätt, de låter henne flytta utomlands och sådana grejer men jag som är 22 måste de ifrågasätta om jag klarar av grejer eller inte. 

Jag tror jag förstår.

Du verkar lägga mycket vikt vid din diagnos själv också.
Självklart händer det ofta att folk blir blinda för individen när de får en diagnos (särskilt om de skyltar med den), även släkt och familj ibland.
Men om du släpper din familj och släkt för en liten stund, hur känner du att din egen syn på dig själv har förändrats av diagnosen?

Lågt självfötroende är en väldigt vanlig orsak att folk sätter sig på en.

Bakric:
Jag tror jag förstår.

Du verkar lägga mycket vikt vid din diagnos själv också.
Självklart händer det ofta att folk blir blinda för individen när de får en diagnos (särskilt om de skyltar med den), även släkt och familj ibland.
Men om du släpper din familj och släkt för en liten stund, hur känner du att din egen syn på dig själv har förändrats av diagnosen?

Lågt självfötroende är en väldigt vanlig orsak att folk sätter sig på en.

Jag har inte lågt självförtroende på det sättet utan jag känner mer besviken på att dem inte kan ha mer förtroende för mig. 

när de gäller min diagnos i sig så har de vart på gott och ont. Jag klarade av gymnasiet för att jag pga min diagnos fick mer hjälp efter mina behov och förutsättningar. Innan var de så att jag inte alls förstod vad jag lärde mig tills jag kom till en skola som inriktade sig på diagnoser där jag kände liksom jag har inte läträffat mig någonting tidigare medan här lärde jag mig väldigt mycket och blev mer accepterad då jag vart mobbad innan jag bytte. 

Men nackdelen med diagnosen är ju detta med sociala koder , vänner och att folk inte förstår en och man känner sig ständigt missförstådd. 

Jag känner att jag klarar av det mesta och behövde inga tillsatser såsom gode man och liknande som andra behöver. Jag är fullt normal fungerade men det är inte alla som tycker så utan de ser ju mig som diagnosen känns det som. 

jag har blivit mer och mer självsäker på mig själv men de är klart att man undrar varför andra inte tror på en och sådant. 

Jag har ju alltid trott att folk jag känner och så ska stötta mig i mina val, inte att göra mig mer osäker på mig själv. Jag blir ju ledsen över att dem inte kan pusha mig till saker för de är inte alltid att man kan göra det själv, man vill ju ha andras åsikter och stöd också. 

men de är just det att de tar bokstavligt på saker. Jag vill ha hjälp med vissa grejer vilket jag tydligt förklarat vad jag vill ha hjälp med men då tänker ju dem hon ville ju bli självständig så då hjälper de mig inte alls. 

Det finns många diagnoser och många högfungerande och en del byter namn hela tiden. Att omgivningen inte fattar beror mest på en brist av kunskap hos dem! En diagnos jag direkt kommer att tänka på är som exempel Asbergers som jag tror har bytt namn till högfungerande autism. Men då omgivningen inte känner till det så får dom kanske andra tankar om behovet av stöd. 
Ångest är ett vitt begrepp och jag tro inte du har "riktig ångest" på långa vägar vilket är skönt om det är så. Att bli missförstådd och stressad i några situationer är riktigt plågsamt och man kommer ingenstans när man ska förklara! Är det som jag tror så är det att andra helt enkelt inte förstår själva saken i det man försöker föklara utan det slutar i någon form av kaos! De blir så att säga låsta i sin bild av saken och är sedan oförmögna till att vara objektiva och framför allt oförmögna att lyssna :/ Du kommer att springa på vänner och folk som är lika bra som dig. Lika intelligenta som dig ska jag dessutom säga för jag tror att det är det som är skillnanden. Att vara smart är en plåga i vissa sammanhang! 
Ehh, nu skrev jag mycket haha 🙂 Blev lite engarad och skulle nog kunna skriva en bok om detta.. Nåja, snart jobb igen..

Glad_Nisse:
Det finns många diagnoser och många högfungerande och en del byter namn hela tiden. Att omgivningen inte fattar beror mest på en brist av kunskap hos dem! En diagnos jag direkt kommer att tänka på är som exempel Asbergers som jag tror har bytt namn till högfungerande autism. Men då omgivningen inte känner till det så får dom kanske andra tankar om behovet av stöd. 
Ångest är ett vitt begrepp och jag tro inte du har "riktig ångest" på långa vägar vilket är skönt om det är så. Att bli missförstådd och stressad i några situationer är riktigt plågsamt och man kommer ingenstans när man ska förklara! Är det som jag tror så är det att andra helt enkelt inte förstår själva saken i det man försöker föklara utan det slutar i någon form av kaos! De blir så att säga låsta i sin bild av saken och är sedan oförmögna till att vara objektiva och framför allt oförmögna att lyssna :/ Du kommer att springa på vänner och folk som är lika bra som dig. Lika intelligenta som dig ska jag dessutom säga för jag tror att det är det som är skillnanden. Att vara smart är en plåga i vissa sammanhang! 
Ehh, nu skrev jag mycket haha 🙂 Blev lite engarad och skulle nog kunna skriva en bok om detta.. Nåja, snart jobb igen..

Tack för det fina svaret! Känns verkligen som de är som du säger, de där med att de blir låsta. Har även känt att personer tar bokstavligt på det man säger eller glömmer bort att man har sagt att man förstår mig. Som de är så är det kaos, jag undrar hela tiden hur och varför och får aldrig något svar på varför det blivit såhär mellan mig och familj och släkt. En brist på kommunikation är det helt klart. Jag är som i en labyrint och kommer inte ut. Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå som de sagt och glömt bort ett antal gånger. Jag är van med detta men hoppas hela tiden att om någon annan förklarar eller om jag förklarar tydligare så förstår dem. Men de förstår ändå inte. 

Det roligaste är ju när man försöker lära känna andra personer och är en väldigt social och utåtriktad person, så märker man direkt att personer som man trodde var typiska mainstream typer eller normala, inte alls är dessa balla populära personer för de fattar ju inte ens att man försöker ha en konversation eller dialog med dem. 

För mig är de normala enligt samhällets ideal de som  röker festar har stabilt liv, jobb, vänner, det där normala livet. 

någon som jag inte anser är så är ju personer som har svårigheter med sociala, har vänner oftast på nätet och har en diagnos och sådär. 

Detta var då ett exempel på skillnaden på två olika sorters människor och att jag inte förstår hur de här populära personerna kan knappt förstå att man vill lära känna dem eller så vill dem inte förstå det helt enkelt. 

De va en tjej som gick ett beteendevetenskaplig linje och vi hade sett ett par gånger i verkligheten och jag frågade en dag på Fb om vi skulle ses på en fika i stan? Hon föreläste då för mig att mitt sätt att kontakta henne var fel sätt och att vi var bekanta.  

För de första hon är typisk en sån tjej som har många vänner, jobb, röker festar och liksom är en vanlig tjej. Gillar smink och shoppa och säkert att fika också. Många tjejer gillar dessa saker så då kan de ju inte vara på fel sätt att fråga om man ska fika i stan, för helt ärligt vem har inte gjort det? 

folk som sa jag gjorde fel för jag pratade på Fb med dem, hallå de pratar folk varenda dag på Fb. 

kortfattat så borde alla göra samma jävla fel som jag då. Blir så trött på att folk som är normala ska visa sig vara världens komplicerade människor som knappt har en förmåga att veta vad social är och tro att om man är social att då är det ju dåligt, då ska man minsann skita i personen och påpeka att de är fel, hur tar deska personer kontakt egentligen undrar man ju? 

fast såklart om jag ska vara helt ärlig så är de jag försökt lära känna inte helt stabila för att de jag har träffat har både barn festar röker har dålig relationer hemma och lite roligt är det att dessa människor bor på samma ställe. Det är dem här personerna som ska va normala och tuffa och populära och allting och jag förstår det inte alls. Jag menar verkligen inget illa utan bara att dem har de ändå tufft samtidigt som  de är normala och ändå påpekar att andra gör fel när de själva kan göra likadana fel som någon annan. Dem förstått inte heller hur allt funkar 

Ahh, det är mycket att fundera på med människor runt omkring en. Ibland tycker jag nästan det är kul och roligt att fundera på hur folk har fasader utåt, har liksom ett eget ideal de försöker leva efter men verkligheten kommer att hinna i fatt dem. Folk lever oftast två liv. Ett liv hemma där de har familjehemligheter, gräl, taskig ekonomi eller andra bekymmer. Utåt ska de föreställa sig tillhöra några välbeställda överpopulära personer för att de tror så för deras existens ska erkännas. Det kanske det gör när dessa personer möts och träffas och försöker överträffa varandra på olika sätt. Att de försöker finna sin plats på denna osynliga stege i samhället. Gärna högst upp då!  
Det är inget fel att fråga om en fika på FB! Jag håller med dig om att det är inget konstigt alls! Jag har förvisso inget FB-konto men nog är det ok! Dock är det ett litet problem med forum på nätet i allmänhet och det är att många inte kan känna empati på nätet på samma sätt som IRL. Ett exempel är trafiken! Många skäller på andra bilister som kanske gör något orationellt eller kör sakta eller något! Kan bli ursinniga på den där andra bilisten. Men anta nu att du träffar denna skrämda tjej eller kille som nyss fått sitt körkort IRL! Att du ser den vettskrämda personen framför dig! Skulle man verkligen skälla ut denne då? Nej givetvis inte! Man skulle reagera helt annorlunda. Lite samma sak är det på nätet tror jag! Det är väldigt lätt att vara oförskämd, elak och liknande mot andra som man inte ser! Jag har sett det massor med gånger när man läser på olika forum.
Beträffande dina föräldrar så är det lite annorlunda. Blir det konflikt och kaos så får man försöka vara lugn själv och inte dras med. Det är inte lätt för någon att börja om eller hitta ett vettigt avslut på diskussionen utan att smälla i dörren eller hur det nu brukar sluta. Sedan vet jag inte så mycket om din diagnos, eller dina föräldrar för den delen. Till viss del är de mer erfarna och borde dela med sig mer av erfarenheten tycker jag. Stötta på rätt sätt och så.