Jag är svag det vet du. Du ser mina händer långsamt vandra över din kropp. Jag är så frusen och du är så varm. Du värmer mig med dina andetag och du håller mig hårt. Ung som jag är önskar jag att det ska vara för alltid. Jag önskar att varje sekund med dig ska bli en minut, varje minut en timme, varje timme en dag. Du ler mot mig när du drar din varma hand över min frusna kropp. Jag skakar i dina armar. Jag sliter mig loss, och sätter mig på golvet. Jag börjar skaka ännu mera och jag börjar gråta. Du ber mig berätta vad som är fel. Du är den finaste personen i hela världen och du bryr dig verkligen. Jag berättar om alla gånger jag sett demoner och alla slag jag har tagit emot.

Jag berättar för dig om den där gången då jag satt i soffan och skrek “Nej”! och storgrät, när jag slog min lillebror och kastade sönder hans leksaker. När jag skar mig om och om igen och fick elva djupa sår. Jag ville dö. Jag såg demoner överallt. Mamma ringde psyket som sa att jag inte var tillräckligt sjuk. Det var tre år sen nu, men jag minns det som det var igår.

Jag berättar för dig om den där gången jag försökte hänga mig men lampan ramlade ner eller om den där gången jag var ute ur fönstret i skolan och höll på att falla mot marken när en vän drog upp mig, eller nån av de gånger jag försökte dränka mig, de gånger jag tagit överdoser.

Jag berättar för dig om den där gången när jag gick med ner i en källare i Hammarkullen med två kompisar. När åtta killar gömde sig i mörkret och kastade sig över mig. De slog mig och de sparkade mig. De drog ner mig på golvet och drog ner mina byxor, tryckte upp sina fingrar i mig och drog sönder mina trosor. De stoppade upp en kvast, tog mina smycken, tvingade mig suga av. Och en sa "Låt henne gå, hon vill inte". Och jag sprang.

Jag berättar för dig om alla gånger jag legat ensam på rummet och skrikit hysteriskt. Alla gånger jag gråtit bort mig själv. Alla gånger jag sniffat hårsprej för att glömma, bränt mig med cigaretter, skurit mig, bitit mig, rivit mig. Självdestruktiv.

Jag berättar för dig om när jag tvingade mig att göra allt en kille ville, och jag var nära på att spy av tvånget. Som en trasa slets jag fram och tillbaka bland olika killar för att känna mig älskad. Men alla tröttnade, och ingen stannade kvar. Och nu är jag här, med dig.

Jag berättar för dig om mina fobier och min låga självkänsla. Jag berättar om när jag svälte mig själv, när jag spydde upp allt jag åt. Att vara rädd för ensamhet. Att var rädd för att dö men lika rädd för att leva. Jag skakar och du håller mig hårdare och säger:
- "Jag lämnar dig inte, inte nu, inte sen, aldrig. Du blir aldrig ensam."
Jag ler samtidigt som jag börjar gråta kraftigare. Jag vet att du ljuger, och jag vet att du skrattar mig rakt upp i ansiktet. Du vet att jag vill dö och jag vet att jag vill leva.

Du vet allt om mig, utom att jag är rädd för dig.