Mårran:

tycker helt enkelt att det är så himla fult fult FULT! Dessutom är det för mig en privatsak, vad tjänar kärringen på stan på att veta att just jag skurit mig.

De som är skapta med extremt mycket fräknar, har stora storkbett i ansiktet osv tycker nog inte heller att det är så vackert - men att tycka att man själv är ful? Det är nog mest tecken på dålig självkänsla... Man är ju som man är. Vad kan man göra åt det?

Klart att kärringen på stan inte behöver veta det - men tycker du att hon ska hindra dig från att leva ditt liv som du vill? Om det är sol, 30°C och du har sprungit för att hinna med bussen, som visar sig vara utan luftkonditionering - ska hon hindra dig från att ta tröjan och få andas lite bättre? Ska du dö av värmeslag för att du inte vill visa dig "ful"?

Känslan för ärren tror jag är en process. Först var jag stolt, sedan rätt snabbt började jag skämmas, men nu när jag upphört (typ) så accepterar jag dem. Jag kan inte göra NÅGOT alls åt dem. Hur mycket jag är opererar kommer de inte försvinna. Visst, de kan bli mindre, och har man fysiska problem ska man ju självklart operera pga det, men för att "ta bort" dem? Det går inte.
Så det är lika bra att acceptera, eller ska du leva i 60 år i konstant långärmat? Någon gång tror jag att du vill sluta bry dig, för att det bara är historia, och den ska inte hindra dig att leva ditt liv!

Jag vet, jag håller med dig men jag är för bräcklig. Jag skulle aldrig orka med.
Hudtransplantationen kommer att kunna ta bort ärren på ytan (men inte ärrvävnaden in till skelettet) jag går hellre med en stora ärr-ruta på armen än 15 breda streck.

Ok. Om du vill och har råd, så...
Jag hade inte valt det, då skulle jag behöva ha rutor på en massa ställen, då föredrar jag vita streck. Men om det känns rätt för dig är det väl rätt.

Conny:

Allt för uppmärksamhet.

Du måste skämta? Dom flesta som skär sig skämms för det och dör vid bara tanken av att någon skulle upptäcka, I should know.

Det utlöser endorfiner och det botar smärta det lärde jag mig på House för att House fick inte ta sina piller (han missbrukar smärtstillande) och då började han skära sig och sa att det botar smärta!

wastedp0tential:

Conny: Allt för uppmärksamhet.

Vissa kan göra det för att få uppmärksamhet, för att de faktiskt mår jävligt dåligt och vågar inte be om hjäp, istället visar de att de mår dåligt igenom att skära sig.

Själv skär jag mig på ställen där det inte syns, har långarmad tröja och jeans på mig även om det är 30 grader i solen för jag tycker det är pinsamt att visa mina ärr. Man tänker inte logiskt när man har ångest, jag kan inte kontrollera mina tankar alls när jag har ångest.

Jag kan starkt rekomendera att träna eller promenera när man får ångest och man vill skära sig, det utlöser samma "smärtstillande" som det gör när man skär sig. Men iofs behöver vissa se sitt blod rinna för att ångesten ska dämpas.

McLuver:

Det utlöser endorfiner och det botar smärta det lärde jag mig på House för att House fick inte ta sina piller (han missbrukar smärtstillande) och då började han skära sig och sa att det botar smärta!

Jo, visst, det dämpar ju fysisk smärta till viss del med endorfinerna, men källan var kanske inte den allra bästa... Och det är sällan därför som folk skär sig, för att dämpa smärta. Finns ju dem med jobbiga fysiska sjukdomar som använder det så, men bara en lite del. De flesta vill ju dämpa den psykiska smärta istället.

Men visst är House ett underbart program!

När männniskor skadar sig, känner de först smärtan, som är en signal till kroppen att försöka att stoppa orsaken till smärtan. Men på stenåldern kunde det vara viktigt för överlevnaden att man fortsatte att kämpa eller fly för att sätta sig i säkerhet. Därför frisätts morfinliknande substanser i kroppen, när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.

Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund. Man kommer ifrån den trista verkligheten och de outhärdliga känslorna och flyr in i en behagligare känslovärld. Även anorexia kan vara ett sätt att döva psykisk smärta. När man svälter blir man "hög" som av amfetamin.

Kan inte minnas vad det var som fick mig att börja (det var inte för att få uppmärksamhet då jag dolde vad jag sysslade med i 9 år). Men nu är det för att det lättar allt, man får ju en endorfinkick när det händer och ett bra tag framöver är man liksom lullig. Det blir ju ett beroende pga det. Men ibland skadar jag mig som straff, när jag gjort nått fel.
Men jag försöker såklart att sluta med det, men det är väldigt svårt.

Tråden låst på grund av inaktivitet