gethsemane:

om du äter ett underskott av mat varje dag, ständigt, kommer det sluta med att du dör. eller så strejkar organen. men innan den händer kommer du iallafall förhoppningsvis bli inlagd.. inlagd med sond och usch

hejbecca:

du är starkare än det där jag nämnde!
kicka dess stora feta röv!

Jag är 36kg och ser mig inte som ett berg. Inte alls.
Jag råkar bara ha en aning fobi för e-ämnen, halvfabrikat och company.
Om jag är stressad, kan jag med min stressmage bara få ner frukt och grönt, känner migren då.

[Ska börja på Mando och måste äta vad de lägger upp åt mig, exempelvis leverpastej, kiar, vitt bröd - härligt nyttig mat i andra ord, haha]

Pocky:

[Ska börja på Mando och måste äta vad de lägger upp åt mig, exempelvis leverpastej, kiar, vitt bröd - härligt nyttig mat i andra ord, haha]

Fniss, visst är det så att du förmodligen kan slå mando på fingrarna om det mesta rörande kost men jag tippar också på att några av dina fobier är helt obefogade och att det i ditt fall blir väldigt nyttigt iallafall. 🙂

"Jag är tjock och ful, det är inte du"

hejbecca:

Jag ser andra som "mulliga" och mej själv som "jävla fetto försvinn"
Jag vill vara benig och vacker. Men alla säger att jag redan är det.
Men spegeln visar ju någonting hellt annat än vad alla säger.
Det är ganska förvirrande för mej.

Det är precis samma sak för mig. Fast visst kan jag se att andra är smala även om de väger 10 - 20 kilo mer än vad jag gör. Jag har alltid kännt mig tjock på något sätt. För när jag var liten var det någon som sa till mig "jävla tjockis". Sen dess har jag alltid tyckt att jag är tjock... Även om någon skulle komma fram till mig och säga "faan vad smal du är, så smal vill jag också vara" så skulle jag tycka att jag är tjock och tycka att personen är konstig som vill vara lika tjock som jag...

Har varit nere i anorexiaträsket men kommit upp, och kan såhär i efterhand förstå, tror jag. Min läkare bad mig att blunda och föreställa mig att min tunga var gigantisk. Jag gjorde det, och desto längre jag låg och tänkte att jag hade en stor tunga, kände jag att min tunga växte. Sjukt, men så enkelt är det.

I efterhand, på bilder och så, ser jag ett benrangel vars höft- och revben sticker ut cm efter cm. Men då såg jag bara att jag var jävligt äckligt tjock.

Rätt patetiskt egentligen. För min del började det med att jag i hela mitt liv varit supertrådsmal, och sen när jag kom i tonåren blev jag 'tjockare'. Då fick jag panik över att jag inte längre var smalast. Ser inte särskilt jättebra ut, och då hade jag iallafall det - "hon är ju smal, iaf". Men sen var jag inte smalast ens, och då började jag tokträna och svälta mig osv. Men vi är egentligen bara attentionwhores, tror jag. Ser ner på den person jag var under anorexitiden. Ätstörningar och andra psykiska sjukdomar utan någon egentlig anledning är galet överskattade.

Fast jag har inte stenkoll, så jag vet inte om jag är rätt person att kommentera. Vet bara att jag för nåt år sen inte åt någonting och sprang en mil varje dag för att jag tyckte att jag var äckligt tjock, och att jag nu inte förstår det på nåt sätt. Jag var äckligt smal.

Tråden låst på grund av inaktivitet