Jag vaknar upp, skakar, fastän det är mitt i sommaren och ska vara varmt så fryser jag. Väckarklockan tjuter, den visar på 03.15 det är skönt att det är ljust även på natten i sommaren. Jag har haft på mig samma kläder i flera veckor, kanske månader har ingen koll på tiden längre är bara så trött hela tiden, ändå så kan jag inte sova, vaknar säkert 15 gånger på en natt. Går sakta ner för trappen, det får inte knarra mina föräldrar får inte märka att jag smiter ut! Sakta smyger jag mig ner för trappen som så många gånger förr, när jag väl är ute så börjar jag jogga, försöker att förbränna mitt fett. Men det går ju inte, jag kommer alltid att vara tjock, ALLTID.

Efter jag joggat 2 mil utan att stanna så står jag utanför min dörr igen. Klockan är 04.08 jag har smärtor i magen, hoppas det är fettet som försöker försvinna. Ofta har jag magsmärtor den senaste tiden. Går upp för trappen, måste lägga mig igen, så trött, så besviken.

När jag kommer in i mitt rum så sitter mamma på sängen jag står stilla, det är tyst, ingen säger något. Efter en evighet börjar mamma gråta, jag märker att tårarna rinner ner för min kind också. Mamma bryter tystnaden
- Har du vart ute och tränat igen? Jag svarar inte.
- Har du? Säger hon med gråten i halsen Jag lägger mig i sängen, hon lägger sig bredvid mig och väntar på svar.
- Ja jag har väl det, säger jag tyst och hinner somna innan hon ens öppnat munnen. Jag drömmer, om mat. Alla små demoner som säger till mig att jag är tjock och äcklig. Till och med i mina drömmar har jag dåligt självförtroende. Vaknar av att jag gråter. Mamma ligger nedanför sängen. Hennes snarkande gör att det blir omöjligt att somna om. Bara gått en halvtimme sen jag somnade. Jag går och lägger mig bredvid min
lillebror. Kära lillebror du betyder mycket för mig, du bryr dig alltid och du älskar mig. Han är varm, är alla småbröder varma? Jag lägger mig nära, nära försöker få hans värme.

Utan jag vet ordet av är jag vaken igen, men lillebror är inte kvar, bara mamma och pappa och någon annan, jag torkar bort sömn gruset och
försöker artigt säga hej, men det blev bara torrt och tyst. Den främmande personen går sakta fram till mig och sätter sig på huk, som om jag vore ett husdjur hon pratar lugnt med mig och förklarar att hon är ifrån M.H.E, inga klockor ringer precis, men hon säger något om att det är en privat klinik, och att hon jobbar där som psykolog. Mina föräldrar hade tagit kontakt med dem.

Jag ska bli inlagd, på M.H.E för anorexia nervosa, ordet inlagd hörs om och om igen i mitt huvud hör inget annat som den där idiotiska psykologen säger.

Jag gråter av ilska, skriker
- Men kan du inte ge det en chans min ängel? Säger mamma med sin allra lugnaste röst.

- GE DET EN CHANS? Jag får åka iväg direkt med Annica från M.H.E. Jag packade med det allra viktigaste, tog med mig ett paket med rakblad i all hast.

Kliniken låg rätt nära, i Mora, jag bor ju... eller mina föräldrar bor ju i Falun så vi kommer nog träffas ofta ändå. Jag tror jag somnade i bilen för helt plötsligt så var vi framme i Mora, vid kliniken. Jag tror jag satt kvar i bilen men Annica öppnar dörren och visar vägen. Det visade sig att det förut var ett hotell, så rummet jag skulle få var alltså ett hotellrum förut. Jag fick se mitt rum, jag hade egen TV och egen dusch,

- Ja här kan jag väl bo, men hur ska jag träna? tänker jag.Vid sängen stod det en burk med chokladbollar, och en lapp där det stod; Välkommen, du kommer snart bli frisk! Och sen var där ett hastigt hjärta ritat. FY, kastade iväg chokladbollarna, ut genom fönstret, hur dumma är dom? Tror de att jag ska äta bakelser och sjuk, det är jag väl inte?

Att räkna points, det jagar mig. I början var det som en hobby men nu är det ett måste. Jag vet hur mycket points det är i nästan allt, man lär sig eftersom (1 point per 60 kcal + 1 point per 9 gram fett). Om man t.ex. tar en chipspåse med 538 kcal och 34 g fett så tänker man;

- Hur många "60" får plats I 538? Ungefär 9, och hur många "9" får plats i34? Ungefär 4, då tar man 9p + 4p = 13p alltså är det 13 points i en
chips påse, så mycket points vill jag, får jag, inte ens äta per dag, Det var Viktväktarna som införde points i Sverige. Jag håller mig till 10 points per dag. För att gå ner i vikt. Och nå mitt mål, att bli smal.

Hela dagen försvann, jag sov mig igenom den, utmattad av all träning.

Mitt i natten vaknade jag igen, det gick inte att somna om,. Jag gick in till duschen. Det var säkert en månad sen jag tvättade mig. Jag har inte hunnit helt enkelt. Skinnet blev rödare och rödare, jag kom på att mamma sagt att jag inte får ha på varmaste vattnet, men jag fryser så. Magen, den skriker av smärtor. Det påminner mig om mens. Mens, jag har inte haft det på 3 månader.

Först tänkte jag att jag var gravid, att det är förklaringen till varför jag är så tjock, men jag hade ju inte haft sex, eller?

- Kanske hadde jag det och fått en minneslucka? Mumlade jag för mig själv.

- Men det låter inte troligt.

- Men vad skulle det annars kunna vara?

Jag känner mig så vilsen, så långt borta.

Mitt i allt tänkade märker jag att varmvattnet tagit slut. Jag tar på mig en morgonrock och lägger mig i sängen, får syn på TV:n som sitter ovanför sängen, sätter på den.

Mat, mat och snygga kroppar är det enda som visas, blir arg och sliter åt mig TV-dosan och stänger av. Varför kan inte jag var så? Ha en fin och smal kropp? Tårarna kommer och jag sträcker mig efter rakblad som finns i väskan under sängen.

Hack efter hack på de redan sönderskärda armarna, varför kan inte bara allt försvinna?

Jag orkar inte mer.

Jag vill bort.

Jag vill fly ifrån mig själv.

Alldeles för länge har jag mått dåligt.

Jag vill döda det som dödar mig...

Tror jag somnade av utmatning, där på golvet och att jag sov ända tills morgonen. Personalen kom och väckte mig och märkte vad jag gjort på kvällen, de letade fram mina rakblad och tog genast bort dem. Sedan la de om mina sår. Varje morgon på kliniken väger man sig, och äter frukost under uppsikt, och personalen letar igenom ens rum efter piller/rakblad...

- Jag vill inte äta, jag vill inte! De tvingar i mig maten. Jag skriker och klöser mig på benen, på kinderna och drar mig själv i håret;

- JAG HAR KÄMPAT SÅ LÄNGE MED ATT BLI SMAL TVINGA MIG INTE!

Tre gånger per dag äter vi under uppsikt. Ingen får gå på toaletten efter maten. De är rädda att vi ska spy. Varje dag måste vi prata med psykologer också. Jag öppnar inte min mun, Jag säger absolut ingenting när jag är där. Ibland gråter jag, men jag säger inget.

I två veckor är jag här på M.H.E utan någon förbättring. Jag fortsätter att gå upp på nätterna, och tränar i mitt rum. Jag rör på mig så ofta jag kan, - Måste bli smal, ekar det i huvudet. I morse när jag vägde mig, fick jag prata med psykologen vare sig jag ville eller inte.

- Nu har du vart här på M.H.E i 2½ vecka, och du har tyvärr inte gjort några framsteg, säger en av psykologerna

- Har jag, har jag gått ner i vikt? stammar jag fram.

Är jag på rätt väg? Tänker jag. Glädje känslor bubblar fram.

- Ja, det är inte normalt att väga så lite som du gör!

- Du kommer att DÖ om du fortsätter så här, kan du inte inse det!

- Du måste få ett slut på detta problem och vi vill hjälpa dig! säger psykologen och tittar vänligt på mig.

Anorexia är inte ett problem, det är en lösning på ett problem, kom fram i mina tankar.

- Men hur mycket väger jag då?

- Du är 14 år, 1.68 cm lång och väger 38 kg! sa psykologen och såg allvarlig ut.

- 38, DET ÄR JU HUR MYCKET SOM HELST! skriker jag, 38 det låter som en pensionär, nej det här går inte. Jag får gå in i mitt rum igen. Jag gråter, joggar runt i rummet, ordet förbränna ekar i mitt huvud.

- Nej, jag klarar inte mer, jag kommer aldrig att bli bra, jag kommer aldrig lyckas.

Känner ett starkt sug efter rakblad, efter självmisshandel. Jag fick syn på tavlan som hänger bredvid TV:n jag kastar den i golvet och glaset blir till en massa skärvor. Håller en skärva mot halsen, men lägger sen ner den igen. Hämtar ett papper att skriva på;

Förlåt.

Förlåt för att jag inte är tillräckligt stark.

Förlåt för att jag aldrig kunde bli den dotter ni önskade.

Förlåt för att jag blev ett fetto!

Förlåt Gud för att jag gör det här!

Lägger lappen i fickan, tar 7-8 stycken små skärvor, mosar dem och sväljer dem. Känslan går inte att beskriva. Det gjorde så fruktansvärt ont men jag är värd den smärtan! Tog en till skärva, skärde fyra djupa hack i armarna la mig ner för att förblöda.

- Hoppas jag kommer till himmelen nu.

Skolarbete