Aspie?

huh..?

everybody:

Men jag har helt enkelt ledsnat på mänskligheten, jag känner att jag vill krypa ihop som en eremit och gömma mig.

Kan du utveckla det här lite?

Panda:

Aspie?

Vad i texten tyder på att han är aspie, menar du?

everybody:

Det personen gör är att helt enkelt krypa ihop i en boll och försöker förtränga omvärlden.

everybody:

ag känner att jag vill krypa ihop som en eremit och gömma mig.

Tycker dessa låter väldigt snarlika.

everybody:

vad det finns för anledningar att inte skjuta huvudet av sig?

Finns ingen anledning att inte göra det, egentligen. Finns ingen anledning att göra det heller. Oavsett hur olika vi är, är vi alla människor. Om något är ju mänsklighetsbubblan extremt intressant att studera, på ett större plan än de enskilda individernas bubblor. Ehrm.

Det är intressant att leva, kort sagt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation
Kanske säger lite om mitt tillstånd.

Redan när jag var tretton, innan jag hade hunnit bildat någon världsbild och saknaden av emotionella känslor var där, så lyckades jag trycka in någon bisarr idé i min hjärna att det var "äta eller ätas."

Jag började planera hela min framtid och ritade scheman över hur mina studier skulle gå till och när jag skulle studera så att säga. När det verkligen tog emot att sitta hemma och studera hela min fritid, gick jag alltid till mig själv och tryckte ännu hårdare in mina ideal om framtiden och livet så att säga.

På den vägen var det, och det är säkerligen därför min självsäkerhet är så stark. Jag bildade mig såklart ganska hemska uppfattningar om mina medmänniskor, samtidigt så var ju som sagt de emotionella känslorna inte så utvecklade, så alltihopa är förklarligt kan jag tycka.

Detta beteende trappades successivt av, jag vet inte själv vad som var den avlösande faktorn, men jag insåg till min förtvivlan att det var fullständigt bisarrt.

Jag började med tiden bli allt mera realistisk så att säga, även om jag i bakhuvudet hade kvar idealen som hade frodats vid tretton års ålder. Jag tror att jag resonerade i den åldern typ "nu slutar jag med allt studerade ett tag, så att jag kan mogna till mig och sedan ta upp alltihopa igen."

Efter ordentliga skuldkänslor till och från, är jag här idag, väldigt ödmjuk och empatisk jämfört med mitt tidigare liv. Idag är väl just den här "bubblan" som jag pratade om väldigt aktuell i mina filosofiska resonemang.

I mitt undermedvetna så att säga, har jag hela mitt liv varit medveten om bubblan men det har tagit sig uttryck på ett väldigt lustigt sätt. Jag har hela livet uttryckt mitt hat mot rika sossar så att säga. Detta är ingen politisk koppling och inte särskilt seriöst heller, så hata mig inte som någon äcklig kapitalist. Det var just dessa "svensson rutiner" som jag föraktade, dessa små detaljer som skapar någon inre trygghet inom familjen så att säga. Om man nu ska generalisera så var det just personer som stängde in sig i någon bubbla. Ni får inte missförstå mig, jag älskar människor och tror att det finns något gott inom alla, det var mest på skoj.

Nu till det intressanta, jag har alltid känt ett behov att distansera mig från andra i min ålder, även om det är förhållandevis naturligt för personer i min ålder. Jag vill inte distansera mig från andra i min ålder i den meningen att jag typ tänker bli statsminister eller bli nya Bill Gates, snarare på ett emotionellt och filosofiskt plan. Jag har inga större framtidsplaner idag faktiskt, eller jag har inte några.

När jag läser hur andra personer i min sits resonerar, alltså personer som överanalyserar allting är att denna förmåga är en förbannelse som bara leder rakt in i helvetet så att säga, och de vill gå in i någon bubbla och vara en glad jävel som alla andra, "svensson livet."

Jag är inte säker på vad jag vill, den finns en rädsla inom mig att förlora min personlighet, mitt sätt att nischa in mig i slummen. Missförstå mig inte, jag varken har något behov eller vill bevisa någonting för någon. Det är bara, varje gång jag är nere brukar jag gå till mig själv och snarast uppleva någon religiös upplevelse, tänka på andra som har gått in i slummen och bubblan.

Det var min berättelse.

everybody:

ända

det är 1 sån man har där bak ja!

Yes box, känner igen mig mycket i det du skriver.

everybody:

ledsnat på mänskligheten

vem har inte det,mänskligheten är redan dömd till undergång

Samtidigt så har jag inte några planer på att ta livet av mig för nuläget.Jag är inte riktigt där ännu.

Det är ett vanligt fenomen tror jag att vilja ha ångest, att vilja må dåligt helt enkelt, och ungefär som jag känner just nu. Fast det är lät att prata, psyket fungerar knappast på det sättet.

Samtidigt så påstår ju vissa att man måste lära sig att älska ångesten och vilja ha mera, så går den över, så det kanske är bra att ha i baktanke.

everybody:

Om ja skulle vara du så skulle ja börja att gå ut i naturen, prata med djuren och växterna. Lyssna på hur naturen har sin gång, å förklara va du vill ha reda på. Naturen kan helt enkelt inte ha fel. Vi började som djur och är fortfarande djur. Våra liv började utav en ända anledning, att leva helt enkelt. Våran livs kraft och tänkande kommer ifrån naturen men vi blir mer o mer bortkopplade ifrån den. Iphone 4, kläder, pengar osv osv blir mer viktigt för oss en en gammal äcklig gran. Å de e helt fel, så om du frågar mig va man ska göra om man vill krypa ihop å bara skita i allt, gå å fråga naturen. Livet kan bli svårt men man finns till utav en anledning. Låt moder jord vara ditt svar på dina frågor.
Inte så svårt att förstå vad du vill veta när man läser det i en text men ja hoppas detta hjälper ( det hjälper mig )

Svullot:

Svullot P

Någonting sådant.
Som Aristoteles sade; alla människor vet vad de borde göra, de vet bara inte riktigt hur...typ.