Duger det för publicering?

-----

Sjunde våningen. Jag står på en liten avsats utanför balkongen. Håller i mig i räcket, känner den iskalla metallen genom T-shirten som bränner min rygg. Vinden sliter ilsket i mina kläder, kastar mitt hår i ansiktet, ger min hud kylans kyss. Det är så kallt. Vita oskyldiga snöflingor dansar ner mot marken. Mitt hjärta är av is och på is ska min kropp få vila.

Sjunde våningen. Jag står på en liten avsats utanför balkongen. Håller i mig i räcket, känner den iskalla metallen genom T-shirten som bränner min rygg. Vinden sliter ilsket i mina kläder, kastar mitt hår i ansiktet, ger min hud kylans kyss. Det är så kallt. Vita oskyldiga snöflingor dansar ner mot marken. Mitt hjärta är av is och på is ska min kropp få vila.
Mina kläder är kalla och blöta av snön, mina ögon tunga. Jag har stått här väldigt länge nu. Hur länge vet jag inte men natten är ännu ung. Jag har all tid i världen på mig. Mina tår och fingrar har ingen känsel kvar och de börjar anta en blåaktig ton. Få se nu, hur lång tid har det gått? Två timmar? En timme? Eller rent av bara en ynklig halvtimme? Jag vet inte, jag orkar inte riktigt bry mig, dit jag ska behöver jag ingen tidsuppfattning.
Jag lever ett ganska bedrövligt liv. Allt för länge har alla behandlat mig som luft. Ingen bryr sig om mig. Ingen som frågar efter en lång, ensam skoldag när jag kommer hem till vår tysta mörka lägenhet om hur det var i skolan. Ingen. Ingen kommer ens märka att jag är borta förrän polisen hittar min blodiga sönderslagna kropp när snön väl smälter.
Min blick glider över utsikten. I träd hänger ljusslingor och i fönster står ljusstakar. Snön flyger genom luften som fluffiga bomullsbollar och landar på marken som en glittrande vit sidenslöja som täcker allt. Byggnader fyllda med ljus, värme och glädje. Men inte för mig. Jag är ensam i kylan.
Jag är ungefär som ett spöke, eller som luften vi andas, där men ändå inte. Jag drar ihop händerna bakom ryggen, sträcker ut armarna så långt det bara går så att jag hänger över kanten.
Det hisnar i magen när jag tittar ner. Mörka ojämna stenplattor långt där nere. Det kommer att göra fruktansvärt ont. Eller så dör jag på direkten. Jag hoppas på det sistnämnda. Tvivlet och sorgen drar i mig, ner i mörkret. Min livslåga flämtar och dör sakta men säkert ut som ett stearinljus som börjar få slut på stearin. Det ironiska är att jag inte längre minns hur det är att vara lycklig.
Tårar som redan torkat svider fortfarande. Mitt hjärta har frusit till is men blöder ändå. Min smärta kan beskrivas på olika sätt. Som glödande piskrapp som sliter sönder mitt hjärta och själ , som knivar av kallaste is som långsamt strimlar sönder alla känslor som ger värme och hopp.
Som total ensamhet, tomhet och kyla. Jag vänder upp ansiktet mot natthimlen och börjar betrakta himlavalvets mysterium. Stjärnornas glittrande gyllene ljus lugnade mig, och månens viskningar till min själ ekade inom mig. Min andedräkt är den enda rörelsen i flera minuter. Som virvlande ormar slingrar sig röken och försvinner.
Precis som jag. Jag brukar inte gråta men nu rinner stora, tysta tårar nedför mina kinder. ”Ur död kommer liv. Världen är grym men det enda vi kan göra är att försöka stå ut och överleva” de var de sista orden som lämnade min mors läppar.
I nästa sekund var hon död. Bara så där. Exakt vad gjorde jag för fel för att ingen skulle vilja vara min vän? Vad hade jag gjort för fel? Varför lämnades jag ensam kvar? Vem har jag? Ingen. Jag är ensam i kampen mor mörkret, mot den börda jag tvingas bära, ensamhetens börda. Ska jag göra det här? Ska jag fortsätta leva så här eller få vila i dödens famn? Jag kastar en sista blick på himlavalvet och låter månens viskningar eka inom mig igen. Svaret är självklart.
Jag suger i mig så mycket luft jag kan och andas långsamt ut. Den kalla luften svider i lungorna. För den första gången sedan mamma dog ler jag ett äkta leende.
”Ta emot mig mamma, jag kommer nu” viskar jag ut i nattmörkret, sluter mina ögon för den sista gången och låter mina stelfrusna fingrar äntligen slappna av och börjar falla.