Vet inte riktigt hur jag ska börja. Okå. Låt mig säga såhär, jag känner att jag håller på att bli helt jävla galen. Jag känner att jag inte passar in i denna värld med alla idiotiska ideal och mallar om hur man ska vara och att alla hela tiden säger åt en vad som är rätt och fel, att alla hela tiden kollar konstigt på en om en har kläder som inte är "mode". Jag har börjat bli så anti allting. Anti allting som är vanligt och jag försöker så jävla hårt att inte bete mig som folket runt omkring mig. Jag hatar när folk säger åt mig att "Så kan du inte göra" eller "Det är inte normalt att säga så". Förstår folk inte att alla kanske inte strävar efter att vara "normal"? Är trött på att alla förväntar sig att jag ska vara en vanlig människa med inga åsikter alls om saker och ting och att dom blir förvånade när jag öppnar munnen och säger vad jag tycker. Är arg på det faktum att man måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterad. Är arg för att folk ser ner på människor som är annorlunda. Kan inte folk bara acceptera att alla inte är likadana och att intelligens inte har någonting att göra med betyg och att det inte är fel att tycka om saker som alla andra inte tycker om?
Det jobbigaste är väl att jag bryr mig så jävla mycket. Bryr mig inte om vad folk tycker om mig, absolut inte. Men jag tycker att det är jobbigt att det verkar som att folk inte kan tänka för sig själva utan låter samhället tänka åt dom. Hatar att vi är så pressade hela tiden. Det är så många unga människor idag som mår dåligt på grund av denna press, är det ingen som förstår att det är något allvarligt fel på vårt samhälle? Det är inte såhär livet ska vara. En ska inte behöva vara så stressad som alldeles för många är idag. Fan alltså.
Vet inte riktigt var jag ville komma med denna tråd haha, allting är väldigt osammanhängande och random och konstigt men ah. Är det någon som känner likadant? Någon som har något tips på hur jag ska göra för att inte bli helt jävla störd i huvudet?
jag var väldigt arg förr
men det gick väl över när jag förstod att mycket av det berodde på min hybris, och att man blir accepterad först när man accepterar
jag kan känna så stundom, men det är ofta kortlivat då jag vet vad mitt ställningstagande är i fråga om människosyn.
visst, människor kan se ned på mig i min bruna manchesterjacka och platåskor, men i slutändan vet jag att jag ändå inte vill ha något att göra med dessa människor. det beror inte på att vi ser annorlunda ut, utan att vi tänker annorlunda - eller snarare för annorlunda.
det gäller att beblanda sig med liksinnade eller de som förser en med en konstruktiv utmaning, för de finns många sådana också.
dessutom hjälper det att tänka att ingen besitter den sanna sanningen, jaget inkluderad, för det finns inget som kan bevisa vad den eventuell sanningen består av.
mitt tips är att rannsaka dina omdömen och din kunskap, i och med att du gör detta kan du hitta mången fel som underlättar dina känslor av skuld, skam och måsten.
det finns inte tillräckligt med stöd att få för de som behöver
och de som får stöd får inte tillräckligt ändå
visst jag blir också arg och irriterad över liknande men tillslut orkar jag inte bry mig alls för att det är så meningslöst
jag vet inte riktigt vad du kan göra men ett tips är väl att hitta någon att dela dina tankar med att antingen kunna skriva till eller prata ansikte mot ansikte med
Förmodligen har du isåfall inte långt kvar till sammanbrottet då du "inser" att universum är meningslöst och att alla andra bara ignorerar detta faktum för att kunna fortsätta rulla på i sina fåfänga liv.
Nä det var nog lite dumt sagt i det här sammanhanget, fy mig!
Hur som helst, påståendet att man ska "vara sig själv" är väldigt missbrukat och används i princip bara av folk som inte funderat särskilt mycket på livet (väldigt dömande av mig, i know) och egentligen inte riktigt vet vad de ska säga till människor som känner så här. Man ska vara sig själv, men det är oerhört viktigt att man samtidigt är medveten om konsekvenserna av ens handlingar. Är man rädd för vad andra ska tycka så är det förmodligen en dålig idé att börja i den änden att man försöker "göra som man vill" så mycket det bara går.
Samtidigt ska du vara medveten om att de som dikterar vad du ska göra antingen gör det för att de är rädda att bli överskuggade eller för att de tror sig veta vad som är bäst för dig, men vad man tror är bäst för andra är ofta en även en projektion av man man anser vara "bäst" för sig själv.
Vill inte bli alldeles för filosofisk här, men till vidare så bör du nog fundera över vad det är du vill ha (materiella resurser, personlig utveckling eller kärlek och uppskattning från andra, och isåfall: vilka?), om du kan få en bra balans av allting, och hur du då ska uppnå detta.
