I våras släppte Oskar Linnros det som skulle komma att bli sommarens stora popsnackis. De nakna texterna och luftiga melodierna som utgör debutalbumet "Vilja bli" har fått såväl kritiker som publik att jubla, och han rör vid hjärtan i vartenda skrymsle av vårt avlånga land. Min egen stormiga relation till Oskar började på parkbänkar, avslutades i ett gult kedjehus och återupptogs i ett rödbrunt lägenhetskomplex.

”Snook ska ta uppehåll på obestämd tid”. Bokstäverna på skärmen lyste obönhörligt i mina uppspärrade, mascaratunga ögon. Vaddå uppehåll? Vaddå obestämd tid? Det kändes som om tiden stannande i det gula kedjehuset, i en ort där livet inte känns så stort. Ögonfransarna lät lättat mascaran rinna av dem, när ett 15-årigt hjärta på ett ögonblick gick i tusen bitar. Jag var inte ens gammal nog att gå på deras sista konsert. Vad skulle hända nu?

Drygt tre år senare har jag flyttat till Sveriges största stad. Hjärtat är ännu lite äldre och har samma ”på liv och död”-inställning till musik, men det har aldrig varit riktigt samma sak. Hur huvudlöst jag än älskar Markus, Mando och Håkan så har det aldrig varit samma sak. Kanske för att jag växt upp, kanske för att jag flyttat från orten där livet inte känns så stort eller kanske för att Snook helt enkelt var något annat. Något mer än musik. Därför är det minst sagt omvälvande när jag en morgon slår upp DN På stan och möts av det här:

”Oskar Linnros är tillbaka. Skivan kommer om några månader. Lyssna på första singeln på vår hemsida.”

Jag kastar mig från frukostbordet till datorn och struntar i om jag missar både 4:an och tåget. Oskar Linnros, mannen som tillsammans med bandkollegan Daniel Adams-Ray fick mitt beskedliga fjortisjag att säga ”fuck it” i varannan mening, har släppt den singel som jag hungrat efter sedan sista Snook-plattan och första folkölen. Fötterna stampar ihärdigt när jag klickar mig fram och med skräckblandad förväntan trycker hårt på play-knappen, som om datorn då kommer förstå hur viktigt just det kommandot är. Under det syntiga trumintrot sitter jag som på nålar och lyssnar intensivt på varje liten nyans, väl medveten om hur mycket som står och faller med att jag gillar det här. Så börjar Oskar sjunga, och med ens är det som om tiden återigen stannar, fast den här gången i ett rödbrunt lägenhetsbygge mitt i huvudstaden. Jag ler med varenda kroppsdel, laddar över ”Ack Sundbyberg” till min iPod och lyssnar hela vägen till skolan, om och om igen.

Det är tufft att vara 15 år när favoritbandet lägger av. Det är fantastiskt att vara 19 år när en av medlemmarna släpper årets bästa svenska album. På något sätt känner jag mig stolt varenda gång jag läser recension eller hör någon säga:
- Har du hört "Från och med du" med han Linnros? Så himla fin! Tror du den handlar om hon Maggio?
Jag rycker på axlarna, ler och high-fivar mitt 15-åriga jag medan Oskar geniförklaras. För vi visste det ju hela tiden. Vi är barn av en förort där Oskar var soundtracket till skilsmässor, ciderfyllor, mascaratunga ögon och nerklottrade parkbänkar. Någon som satte ord på hur man kan älska en plats som man mer än någonting annat vill fly ifrån. Även nu, när både han och jag flyttat och mognat, finns spåren från den tiden kvar. Man rör sig världsvant mellan tunnelbanor och ett ändlöst klubbutbud i städer långt ifrån ens egen, men jag minns varje bänk, varje dag. Och hur vi än klär och beter oss, så blir vi aldrig som dom från stan.

Om det finns en gud (och om han har någon som helst musiksmak) kommer Oskar och ”Vilja bli” att bada i grammisar, rockbjörnar och P3 guld- statyetter. Till och med om jag ska vara objektiv och bortse från allt emotionellt bagage, kan jag säga att det här är svensk pop när den är som allra bäst. Men musik är härligast när man får känna utan förbehåll och därför fortsätter jag att helt osakligt se Oskar som min förortsriddare på vit BMX, som återvänt med en sjuhelvetes skiva för att rädda prinsessan och hela fucking kungariket. Jag är inte 15 längre och det gula kedjehuset är ett minne blott, men Oskar Linnros gör mig fortfarande varm och kaxig. Han var min tonårsrevolt, nu är han min 20års-kris och jag kan nästan svära på att han kommer hänga med långt efter den är över. En sak är i alla fall säker, somliga ljus brinner aldrig ut och jag blir aldrig densamma, från och med du.

Några av Oskars alla solo-och samarbetsprojekt:

”Ack Sundbyberg”- Oskar Linnros på Allsång på Skansen

”Från och med du”- Oskar Linnros i Nyhetsmorgon

”Längst fram i taxin”- Snook

”Alla som inte dansar är våldtäktsmän”- Maskinen

”Stopp”- Veronica Maggio

"Min Click"- Petter feat. Kihlen (Oskar Linnros artistnamn under hiphop-eran) i Fredag hela veckan